Ondskan får aldrig segra

Ibland är upprepningen ett effektivt retoriskt knep. Och ibland är det lilla kraftfullare än det storslagna. Därför väljer jag med anledning av den just nu pågående Svt-dokumentären Sämre än djur, som handlar om ”flator, bögar och hederskultur”, att citera mig själv med tjugofyra små ord:

Alla måste ha rätt att få älska vem man vill. Sverige måste vara ett land där kärleken tillåts vara gränslös. Ondskan får aldrig segra.

En liten smygrojalist

Det är rätt häftigt vilket genomslag en blogg kan få. Även om det är synd att prata om bombmattor, så renderade gårdagens inlägg en mindre kaskad av e-post. Med anledning därav vill jag klart och tydligt klargöra: jag är inte kommunist!

Min politiska uppfattning är egentligen ointressant i sammanhanget. Men för den som är intresserad finns det en liten hint i inlägget En sosses kännetecken. Och om du läser, tänk på docent Cassirers interpretationsråd att paradigmet position är särdeles viktigt.

Även om jag som sagt är oerhört bestämd över att familjerna Bernadotte och Westling själva ska betala bröllopet, kan jag ibland tycka att det är lite småmysigt med kungahuset. Kanske det bor en liten smygrojalist i mig trots allt. Men den devota hållningen med krystat tilltal och larviga reverenser känns synnerligen passé.

Så om vi börjar behandla dem som de vanliga människor de i själva verket är och säger ”du” och ”tjena”, har även kungahuset ett existensberättigande.

Inget bröllop via skatten

Ända sedan Victorias och Daniels förlovning offentliggjordes har det då och då debatterats på tidningarnas insändarsidor huruvida bröllopet ska finansieras av staten, det vill säga av svenska folket. Och ju närmare vi kommer den 19 juni 2010, desto intensivare kommer debatten att bli.

Igår skrev till exempel signaturen Lotta i Aftonbladet:

…hennes bröllop ska självklart finansieras utifrån den offentliga person hon är. Victorias bröllop är ingen privat angelägenhet utan en statsangelägenhet … att vi skattebetalare ska betala för kronprinsessans bröllop är självklart.

Argumentationen är intressant. Om det är offentligheten som ligger till grund för finansieringsformen, borde även statsministerns eventuella bröllop betalas via skattemedel. Eller varför inte Lill Babs’ eller Magnus Ugglas? De är ju lika offentliga de.

Om det istället är graden av statsangelägenhet som avgör, ska naturligvis talmannens – den viktigaste tjänstepersonen i offentlig tjänst – inträde i det äkta ståndet också betalas av dig och mig. Smaka på den idén ett tag och inse hur absurt det vore.

Det var längesedan de konungsliga var av Guds nåde. Det finns ingenting som längre särskiljer dem från Svensson, von Brötz eller Abdullah. Kronprinsessans bröllop är alltså i högsta grad en privat angelägenhet. Därför ska det självklart betalas av kungafamiljen själv. Eller varför inte tillsammans med familjen Westling?

Men det är egentligen egalt vem som står för fiolerna så länge inte en endaste skattekrona används för detta ändamål. Bröllopet har ingen som helst betydelse för medborgarna; det kommer inte att göra folk friskare, skapa fler bostäder eller minska arbetslösheten.

Däremot ska vi via skattsedeln betala för de polisiära insatser och andra säkerhetsarrangemang som kommer att kringgärda ceremoni och procession. Där handlar det om att upprätthålla den allmänna ordningen och säkerställa medborgarnas säkerhet.

Detta till trots önskar jag naturligtvis de unga tu allt gott, ett vackert bröllop och ett långt och lyckligt liv tillsammans.

Mitt namn är Arn

När jag öppnade dörren och steg in på Salong Trappa Ner igår eftermiddag, tittade stans bästa frisör på mig med stora ögon. Tjejerna på salongen hade under en veckas tid hetsat upp sig över att F skulle få en kund som hette Arn, så förväntningarna var nog rätt stora.

– Är du säker på att att han inte heter Arne? hade F frågat kollegan som tog emot bokningen. Men hon var katakombsäker:
– Han sa Arn!

Nu var det ju tyvärr ingen Arn som bokat tid utan endast en vanlig Hans. Denna maffiga felhörning berodde naturligtvis på en förskräcklig telefonlinje. Kanske blandat med en liten, liten önskan om att en ståtlig riddare skulle skrida in med svärd och rustning och hela härligheten. Men det gav oss ett gott skratt och mig en allvarlig funderare på att byta namn: Arn Luthman låter faktiskt rätt häftigt!

Och klippningen då? Strålande bra i vanlig ordning. 

– Jag har aldrig sett dig så här långhårig, sa F och föreslog en liten synttofs i nacken.

Själv hade jag funderat på en Anders Borgare. Förutsättningarna fanns ju… Men vi enades till slut om att en rejäl uppklippning nog var bäst trots allt.

Men det är inte bara resultatet som gör att det är svårt att tillbringa en dryg halvtimme på ett bättre sätt en höstig septembereftermiddag. Att kliva över tröskeln till Trappa Ner är lite grann som att komma hem: hemtrevligt, vänligt och Johnny Cash på stereon.

Biologiskt kön egalt

Så har Oldsberg och Svt presterat det utan tvekan bästa programmet hittills i Här är ditt liv-serien. Premiären med Persbrandt var ljummet oengagerande och nummer två med Svennis ointressant och stundtals så pinsamt att jag på allvar funderade på att byta kanal och spana in Kändisdjungeln istället. Och då är det en av de sämsta tv-produktioner som någonsin sänts.

Problemet med de två första avsnitten av Här är ditt liv har varit att det inte hänt n å g o n t i n g alls. All dynamik har varit totalt bortsopad och huvudpersonerna verkar ha känt sig precis lika obekväma som gästerna. Och tittarna med för övrigt.

Men idag hände det något. Det glimmade till i både huvudpersonens och programledarens ögon. Jan Eliasson sa i en liten bisats under kvällen att ”utan passion händer det ingenting, utan medkänsla händer det fel saker”.

Och ikväll fanns det sannerligen både passion och medkänsla med i bilden. För första gången verkade Oldsberg genuint intresserad av sin gäst och lyckades flytta fokus från sig själv till den egentliga huvudpersonen.

Men naturligtvis har drevet redan börjat gå. Framförallt i skymningspressens nätupplagor, där genusmaffian skriver sina fingrar blodiga om ”gubbvälde”. Att det bara varit män hittills är sant – det är lite synd att kalla Persbrandt gubbe. Men det spelar ingen som helst roll i detta sammanhang.

Det är vad en människa presterat och varit med om i sitt liv som gör honom eller henne intressant och lämplig som fåtöljgäst. Inte det biologiska könet.

Nu får det vara nog

När jag pluggade svenska sas det att Bertil Molde (1919–1995) var den mest konservativa och icke-tillåtande språkvetare som någonsin existerat. I andra änden av skalan skulle Lars-Gunnar Andersson befinna sig genom att ”tillåta precis allting”. Utan att göra några övriga jämförelser – det vore mig förmätet – har jag alltid sällat mig till professor Anderssons påstådda laissez faire-hållning. Men nu får det vara nog!

Svenskan förändras kontinuerligt och vi plockar ständigt in nya ord från främmande språkområden. Det är just denna föränderlighet som gör att det är så fascinerande att studera vårt anrika modersmål. Jag gillar verkligen att vi lånar in främmande ord och uttryck och införlivar dem i den svenska språkgemenskapen. Det leder till en positiv utveckling av språket. Men nu får det som sagt vara nog!

Det tog mig lång tid och det var oerhört smärtsamt att acceptera att vi numer kan spendera två timmar på att göra ditt och datt istället för att tillbringa två timmar… Det är naturligtvis ett direktlån från engelskans spend time. Men jag kommer aldrig någonsin att acceptera den formulering som en anonym insändare på gt.se hasplar ur sig:

… åsikter har hon och de står hon för och det ska hon ha kredit för!

 ”…ha kredit för”. Där går gränsen för min tolerans! Vi har ju sedan femton år det närbesläktade och välfungerande kredd. Låt oss vara nöjda med det. Det är ett nytt ord. Ett bra ord. Vi behöver inte göra en direktöversättning och lägga ytterligare en betydelse till ett redan befintligt ord. Vi får inte göra det.

Utstött och mobbad

Det är inte utan att jag länge har känt mig utstött och mobbad. Jag har till och med blivit betraktad som paria. Av någon outgrundlig anledning blir man i andras ögon mindre värd, ett riktigt low-life, om man inte äter oliver och fetaost.

Jag har verkligen försökt, men det är svårt. Ruskigt svårt. Fetaosten går väl med viss möda att pressa ner. Men oliverna… där går gränsen. Det räcker med att jag kommer hyfsat nära för att den vidriga stanken ska leta sig in i mina näsvindlingar och orsaka äckelkänslor.

Ända fram till i tisdags trodde jag att jag var ensam i min utsatthet. Men så visade det sig att kollegan L hyser samma hatkänslor till dessa ingredienser från helvetet.

– Det är äckligt, sa hon frankt och frimodigt när diskussionen kom upp.

Och tänk att det finns en människa till på denna jord som ställer sig ljum inför soltorkade tomater, men som med glädje och god aptit äter rå falukorv. Hon är sannerligen en fin människa.

Nå. Detta får mig osökt att tänka på Bengt Sändh, den gamle filuren. Han yttrade en gång dessa tänkvärda ord:

Falukorven består till sextiofem procent av fett och tjugo procent av vatten. Det enda som skiljer den från Brylcrème är de resterande femton procenten.

Egenproducerat

Nästan alla av oss har små ovanor som vi kanske inte alltid är medvetna om. När jag jobbade på Saab i slutet av åttiotalet hade kollegan T en särdeles osmaklig sådan: när han satt i pausrummet och läste började han pilla på sina finnar.

Det må väl vara hänt och är något som vi alla gör emellanåt, men T gick steget längre än de flesta: han pillade så intensivt att han rev sönder sina blemmor och fick fram en gröngul blandning av var och blod, som han rullade ihop till en liten boll. Efter att ha betraktat den med stort intresse, stoppade T den i munnen och tuggade och svalde. Detta hände inte bara en gång utan dagligen!

Förmodligen gjorde T detta fullständigt omedvetet, men det gjorde naturligtvis inte att vidrigheten minskade ett dugg. Vi andra försökte frenetsikt få honom att upphöra med sin osmakliga vana. Men den måste ha suttit så djupt rotad i honom eftersom han fortsatte att smaska i sig sitt egenproducerade mellanmål under de tre år jag jobbade på korrosionsskyddet.

Jag kom att tänka på T på bussen igår när jag fann mig själv sitta och rulla ihop någonting jag hittat i näsan. Däremot stoppade jag inte den lilla kulan i munnen utan sprätte iväg den med en nonchalant tumrörelse.

Det kanske är inbillning, men jag kan svära på att killen mitt emot gav mig onda ögat. Det kan också vara så att han bara tittade ut i tomma intet, allmänt frustrerad över sin mobiltelefon, som han hade uppenbara problem med.

2 798 dagar

Idag är det exakt 2 798 dagar sedan Fadime Sahindal brutalt mördades i Uppsala. Det hände den 21 januari 2002. Några månader tidigare hade hon hållit ett tal i riksdagen, där hon berättade om hur hennes familj hade förändrats sedan de flyttat till Sverige, hur hennes manliga släktingar hade börjat vakta henne för att de inte tyckte om hennes ”västerländska” sätt att leva. Det blev hennes dödsdom.

Mordet var inte bara ett fegt och vidrigt brott, det var också ett hån, en kraftig rekyl mot unga kvinnors kamp och rätt att få leva och forma sina egna liv i frihet. Alla måste ha rätt att få älska vem man vill. Sverige måste vara ett land där kärleken tillåts vara gränslös. Ondskan får aldrig segra.

Konduktörsvälde

Det finns ett gammalt fint begrepp som heter ”vaktmästarvälde”. Ordet syftar på att det är vaktmästaren som har den egentliga makten på en arbetsplats eller en skola. Det är vakmästaren som har nycklar till alla kända och okända dörrar. Det är vaktmästaren som kan alla rutiner och har vetskap om lönnrummen. Vaktmästaren är helt enkelt en person man ska hålla sig på god fot med.

Nu tycker jag dock det börjar bli läge att detronisera vaktmästaren och istället börja prata om ”konduktörsvälde”. I alla fall sedan SJ började införa personliga biljetter. Det är inte bara när man köper sin biljett över nätet som man måste uppge sitt namn. Nej, till och med när köpet sker i biljettautomaterna på våra stationer måste resenären plita ner sitt namn med hjälp av det lilla tangentbordet.

Detta får till följd att biljettviseringen måste ske tillsammans med uppvisande av legitimation. Och ve den stackars tågresenär som inte har någon giltig identitetshandling till hands. Då tvingar konduktören –  jaja, jag vet att den korrekta termen är tågvärd – denne att skriva ner sitt personnummer på en lapp för att sedan göra en kontroll via folkbokföringsregistret. Två medresenärer blev utsatta för denna terror under dagens entimmesresa mellan Vänersborg och Göteborg.

Som om inte det vore nog… konduktören tar sig friheten att trixa lite hur som helst med priserna. Under resan blev jag även vittne till hur en tjugotvåårig yngling fick köpa en biljett till undgdomspris (16–19 år) bara för att han var ärlig och sa att han inte hann köpa biljett i automaten. Han kunde ju ha ljugit och sagt att han försökt köpa, men att automaten var trasig (vilket den tydligen också var, enligt konduktören). Denna fullständiga ärlighet slog tydligen an en sträng i det gamla konduktörshjärtat.

Nå. Själv visade jag lydigt upp mitt körkort tillsammans med biljetten. Och de utsattes båda för en jämförande granskning värre än på Systembolaget. Okej att denna nagelfarning är berättigad på sträckor som Göteborg–Stockholm där nittiofemkronorsbiljetterna är heta på svartabörsmarknaden. Men Vänersborg–Göteborg… nja… det är nog inte längs med Göta älv de största hajarna simmar.