Ikväll dog Melodifestivalen

Ikväll fick vi se Melodifestivalen självdö. Åtta opersonliga bidrag, framförda av åtta lika opersonliga artister, blandades ihop till en meningslös sörja utan vare sig början eller slut. Var fanns melodierna? Var fanns karisman? Var fanns känslan?

I vanliga fall kan en habil produktion hjälpligt rädda ett hopplöst startfält, men inte ens där lyckades Svt. Programledartrojkan var droppen som fick bägaren att rinna över.

Den första fråga som alla måste ha ställt runt om i landet var hur många koppar kaffe Christine Meltzer hade överdoserat. Och kan ingen tala om för henne att det faktiskt är 2010. Det finns ingen som blir upprörd över ordet ”kåta”. Det är inte roligt. Det finns ingen poäng i det. Det är inte ens ett lågvattenmärke.

Kvällens andra självklara fråga i tv-sofforna var vad Dolph Lundgren gjorde där. Att låta flyga hit honom från Marbella och alldeles säkert ge honom ett skyhögt gage för att inte göra någonting är ett snudd på kriminellt användande av tv-avgiften.

Om detta ska utgöra Sveriges crème de la crème av låtsnickare, artister och tv-produktion finns det bara en sak att säga: lägg ner skiten!

Byråkrati & fördomar

Vi träffades via nätet och vår relation var endast affärsmässig. Men att det skulle vara så svårt att få byta lägenhet kunde jag inte ens föreställa mig i mina vildaste drömmar. Vi fyllde minutiöst i blanketterna och skickade in dem till våra respektive hyresvärdar. Äntligen skulle min gamla dröm om en lägenhet i Johanneberg gå i uppfyllelse. Men då slog byråkratins käftar ihop.

Nix! Nobben! Absolut inte! Min hyresvärd tänkte minsann visa att det inte går att byta lägenhet hur som helst. Per brev lät de meddela att jordabalken inte tillåter ett sådant förfarande. Hur kunde jag tro något så urbota dumt? Förmodligen trodde de att jag skulle skrapa med foten och lydsamt ta till mig denna information. Men självklart ringde jag upp den ondsinta hyresvärden. Och jag kan också vara ytterst formell om det krävs: ”Vad är det som förhindrar att två parter som är överens kan få till stånd ett byte?”

Hyresvärdens representant antog en mycket syrlig ton. Det märktes tydligt att hon älskade att sätta små obetydliga hyresgäster på plats: ”Jordabalken stipulerar att båda parter måste ha synnerligen beaktansvärda skäl. Och så vitt vi kan bedöma har du inte det.”

Men så lätt skulle jag inte ge mig: ”Och vad s-t-i-p-u-l-e-r-a-r jordabalken vara synnerligen beaktansvärda skäl?” Äntligen började den förhatliga tjänstekvinnan darra på målet. Hon hade nog inte räknat med så hårt motstånd: ”Mja… ääh… det kan faktiskt variera från fall till fall. Om du skickar in blanktetten igen och anger att du vill ha balkong så ska vi titta på ärendet igen.” Tänk så enkelt det kan vara. Vi fick alltså bytet godkänt och den omständliga men ändå rätt härliga flyttningsprocessen tog sin början.

När den stora dagen hade kommit och flyttbilen stod på min nya adress kom det ut en äldre man ur portuppgången. Han sträckte fram handen: ”Trevligt, trevligt! Välkommen till huset.” Det var ju sannerligen en lika oväntad som trevlig gest. Men jag begrep snart att gamlingen var husets spanare. ”Jag har förstått att du flyttar från Majorna. Det gör du rätt i. Där kan man ju inte bo. Det vet man ju hur dom är… majborna…”  Han viskade fram det sista ordet som om han sade något ytterst olämpligt.

Plötsligt tystnade han och svävade iväg med blicken som om han begrundade sitt tankedigra uttalande. Men så ryckte han hastigt till och plirade mot mig: ”Var det Luthman du hette? Är du professor?” Jag hade ingen lust att ge mig in i ett djupare samtal med min granne eftersom jag hade en lastbil full med flyttgods som väntande. Men jag ville ju inte vara otrevlig första dagen. ”Nog för att jag har två akademiska examina, men professor är jag inte.”

Jag vet inte om han uppfattade vad jag sa. Han hade tydligen hade hakat upp sig på namnet och titulaturen: ”Jag känner en Luthman förstår du och han är professor. Det är en fin man. En mycket fin man.” Sen klappade han mig på axeln och gick sin väg. Det kändes på något vis som jag blivit accepterad.

Tårar fryser inte

Göteborg upplever en av de längsta och mest ihållande vintrarna i mannaminne. Aldrig förr har Vasagatan känts så lång och ogästvänlig som klockan sju på morgonen denna första måndag i februari.

Trots att det bara var sex minusgrader när jag lämade hemmet, var känslan snudd på arktisk. Den snåla blåsten från Kattegatt letade sig fram mellan husfasaderna och Kung Bore kramade sin isiga hand allt hårdare om mitt hjärta. Det är min själ tur att tårar inte fryser.

Men så slog det mig plötsligt, att om sextio dagar öppnar uteserveringarna.

Kläderna gör kvinnan

Vännen P låter rapportera från huvudstaden:

Som den anglofil jag tycks vara kan jag dock inte förneka att jag smälter fullständigt inför anblicken av en duffel, manchesterbyxor eller en fin yllekofta. Tyvärr klär sig väldigt få män på det sättet…

Då kan det låta som en efterkonstruktion – men jag lovar dyrt och heligt att det inte är så – att jag tidigare i vintras ett flertal gånger stod och röck i en duffel inför inköpet av nya klädedon. Dock blev det ingen. Och mina nästa byxor kommer att bli ett par i manchester. Det har jag bestämt sen länge.

Fast då kanske det även måste bli en duffel trots allt; det är väl nästan det enda ytterplagg som till fullo matchar sådana. Så med en basker som kröner det hela, kanske jag kan bli en reinkarnation av general Montgomery frampå senvintern.  That’ll be the day…

I motsats till P har jag inga speciella hjärtesmältarkläder, det kan variera så oerhört. Det handlar om helheter och harmonier, det ska kännas äkta och passande. Det ska vara personligt, men inte vulgärt och extremt. Ett plagg som verkligen får en kvinna att stråla, kan vara rena katastrofen på en annan. Men det är vansinnigt roligt att studera folk, hur de klär sig och för sig.

Igår satt jag satt till exempel mitt emot en tjej på bussen, fullkomligt fascinerad av hennes sätt att klä sig. Det var säkert oerhört genomtänkt, men det kändes så klockrent på henne och hade säkerligen totalt demolerat någon annan.

Hon hade på sig en kort vit kappa av 60-talssnitt à la Audrey Hepburn (vete sjutton om den inte var äkta), en lång grovstickad halsduk i grått och vitt (naturligtvis samma vita nyans som kappan), tajta svarta jeans, grå raggsockor som gick upp till halva underbenen och slutligen ett par kängor med halvhögt skaft från något militärt överskottslager som endast var snörda till hälften.

Det kanske låter fullständigt bisarrt och disharmoniskt, men jag har aldrig sett någonting liknande.

Dock går jag generellt inte igång på militärkängor.

Syndare och dygdemönster

Om jag hade varit katolik skulle jag varje måndag- och onsdagkväll vara tvungen att rabbla tre Pater Noster och fyra Ave Maria. Allt för att göra bot och bättring. Under dessa dagar blir jag en syndare och frossar ohämmat. Det är då vi får vår fruktleverans till jobbet.

Som en glupande ulv slänger jag mig över fruktkorgarna och roffar åt mig ett kilo vindruvor och så många clementiner mina händer kan bära. Redan innan förmiddagsfikat har jag glufsat i mig samtliga nyttigheter, varpå jag drabbas av c-vitmainchock, överstinn mage och halsbränna. Synden straffar sig själv brukar det ju heta. Men en liten Pater Noster vore kanske på sin plats trots allt.

Nu kunde det faktiskt varit betydligt värre – om frosseriet är den enda kardinalsynd jag faller för, må jag nog bli förlåten på domens stora dag.

Jag tror förövrigt att det blott är hur vi agerar gentemot våra medmänniskor som har betydelse i slutändan. Det bär mig egentligen emot att ställa upp och kodifiera livsregeler, men den gyllene regeln är rätt sjyst i all sin enkelhet. Den är ju så universell att den går att hitta i de flesta religioner och filosofier.

När jag känner mig lite högmögen kan det hända att jag drar till med att jag försöker leva i enlighet med Kants kategoriska imperativ, det är ju ungefär samma sak. Eller så kanske man ska nöja sig med att leva efter den maxim som min vän Mr. Pig en gång formulerade:

Be good, be friendly to those who deserve it, love the good ones, poke the bad ones in the eye. Have fun.

Svårare än så behöver det inte vara.

Allt kött är hö

Idag var det äntligen dags. Efter alltför många månader utan åtgärd tog jag hand om mina changerade balkonglådor. Utsatta för regn och fimbulvinter hade permafrosten slagit sina klor i jorden. Det tog nästan två dygn att tina den såpass att jag kunde slita upp de förmultnade växterna och förpassa dem ned i liksäckarna.

Alltmedan jag stod hukad över badkaret och grävde i den fuktiga jorden, letade sig en välbekant stank upp i mina näsborrar. Att det var förruttnelse var självklart. Emellertid hade jag svårt att exakt placera just den här specifika stanken.

Plötsligt föll tioöringen ner av sig själv. Det var den omisskänliga odören av otvättad gammelman. Du vet den där mycket speciella lukt som vissa överblivna äldre herrar sprider omkring sig på spårvagnen.

Nu vilar de tomma balkonglådorna åter på sina konsoler. Endast ett ensamt, starkt exemplar av Ilex aquifolium ståtar majestätsik i väntan på sköna maj och nya planteringsexcesser.

Våta drömmar

Är det ett tecken på att jag börjar bli vuxen när mina våta drömmar inte längre alltid är köttsliga?

Efter att ha blivit mordhotad i Gamlestan och terroriserad av en hysterisk partylokal i Kungsladugård, är Johanneberg numer ”min” stadsdel. Jag bor ett tiominuters stenkast från Götaplatsen och trivs alldeles förträffligt där. Men huset och lägenheten är inte optimala.

Om jag ska bo kvar i Göteborg, kommer jag garanterat endast att flytta inom närområdet. Mitt göteborgska ”domus optimus” finns i något av de underbara funkishusen i trakterna kring Viktor Rydbergsgatan.

Men jag är inte så lokalpatriotisk att det inte finns andra platser på min mentala karta. Även om jag inte är där än i praktiken, så bor jag emellanåt i Stockholm i teorin. Vännerna J (jo, de är två) flyttade dit för en massa år sen plus att en hoper av mina nästnästbästa (eller vad man ska kalla dem) kompisar också befinner sig där.

Och jag måste säga att jag gått på myten om Söder, så när sinnet veknar drömmer jag våta drömmar om Bondegatan. Men när verkligheten kommer och bankar mig i skallen, förflyttar sig drömmarna till Ulvsunda och Gröndal.

Som om det skulle vara mer realistiskt…

En främling i duschen

Det måste sägas direkt: jag är en komplett tondöv jagvetintevadjagskakallamig utan rytmen i blodet. Jag tänkte först skriva ”dilettant”, men ångrade mig eftersom en sådan ju ägnar sig åt en konstart endast för sitt höga nöjes skull och jag befinner mig på en nivå där även detta vore perverst.

Eller hur ligger det egentligen till med dilettanten? För säkerhets skull konsulterade jag SAOB och se på fan: den ursprungliga betydelsen av dilettant är ”person som med förkärlek omfattar en viss konst l. en vetenskap o. d. utan att syssla med dess praktiska utöfning; älskare (af ngt), ‘libhaber’.”  Ergo: jag är en komplett tondöv dilettant utan rytmen i blodet. Eller borde vara. Men historien ska visa någonting annat.

Min skivsamling spänner över såvitt skilda artister som Olle Adolphson till Ministry och Metallica. På Spotify består mina spellistor av så vitt skilda genrer som 30- och 40-talsschlager och punk och heavy metal, plus allt däremellan. Så musikintresset finns och det är stort. Jag kan dessutom utan problem höra om någon sjunger falskt eller har en ostämd gura. Men när det kommer till att själv skapa ljud… det är då problemen kommer.

Till saken hör att jag var en av de få i klassen som inte spelade blockflöjt. Jag spelade inte något överhuvudtaget. Och vid sångprovet på högstadiet lyckades jag med nöd och näppe knipa åt mig en tvåa. I och för sig var kanske inte förutsättningarna de allra bästa: att tvinga en målbrottsbrummande yngling krysta fram ”En sjöman älskar havets våg” gjorde ju inte att röda mattan rullades ut direkt till Cotton Club.

Därför var jag redan från början dömd att misslyckas när jag skaffade en trombon. Hur denna bisarra idé överhuvudtaget formades i min lilla hjärna kommer jag nog aldrig att komma till klarhet med. Men den lilla annonsen gjorde i alla fall susen: ”Billig nybörjartrombon köpes.” Den gamle farbrorn hade haft den som blomkruka i många år, berättade han när han levererade den till mitt studentrum. Han fick femhundra.

Okej! Där stod jag alltså med en trombon och hade ingen aning om hur jag skulle använda den. Visst, jag lyckades montera ihop den och det kom ljud ur den. Så långt var allt väl. Men sen då? Jag travade ner till musikaffären och köpte en bok. ”Jag och min trombon” eller vad den nu hette. Kanske det var ”Trombon för nybörjare”. Skit samma! Första övningen var i alla fall att spela ”Lilla snigel”. Och författaren tog för givet att det där med att läsa noter var en självklarhet. Ridå!

Så hela våren stod trombonen på golvet i rummet till ingen nytta. Men jävlar vad coolt det såg ut! Fram på sommaren hampade det sig emellertid så att grannen och vännen P, som verkligen var musikalisk, fick engagemang som musiker vid ett folklustspel i Bohuslän.

I ensemblen ingick även trombonisten R, som (o)lyckligtvis hade blivit bestulen på sitt instrument. Naturligtvis fick han hyra mitt. Tvåhundra spänn kan tyckas vara ett underpris för två månaders hyra. Men vad gör man inte för vänskapen? Och för konsten.

Det var faktiskt rätt skönt att vara av med det misshagliga instrumentet. Så när hyresperioden gick ut, satte jag åter in en annons: ”Trombon säljes, 1200 kr.” Det var en vild chansning; jag hade ju ingen aning om vad tromboner kostade. Och jag hade inte en susning om i vilket skick min var. Men R hade inte haft något att invända. Annonsen resulterade i ett enda samtal.

Mannen dök upp redan efter en timme och monterade ihop min trombon. Han tittade på den med en kännares blick och mumlade:

– Hmmm… en Baldwin… tror det är en amerikansk tillverkare…

Så satte han den till munnen och började tuta. Det lät rätt okej. Men han verkade missnöjd och skakade bekymrat på huvudet.

– Har du dusch på rummet? frågade han plötsligt.

Jag svassade efter den främmande karln in i duschen, extremt nyfiken på vad han tänkte göra där inne. Han monterade isär trombonen, tog fram ett litet läderfodral och plockade ut ett par glasflaskor och en flaskborste. Endast Gud och den främmande mannen visste vad flaskorna innehöll, men han tömde deras innehåll i trombonens alla hålrum, fyllde på med vatten från duschen och skrubbade ordentligt med flaskborsten. Färgen på det som rann ut ur trombonen var inte av denna värld.

– Sådärja! Nu ska vi se, sa han och såg betydligt nöjdare ut.

Han monterade ihop instrumentet igen och för andra gången denna märkliga förmiddag satte han munstycket mot läpparna. Ur min Baldwin strömmade nu en grym version av ”When the saints go marching in”. Den kufiska mannen kom i extas och jazzade runt på mina femton kvadratmeter. Jag kunde bara häpet betrakta skådespelet. Men det var onekligen rätt häftigt.

Helt oväntat slutade han spela och fick något bekymrat över sig igen.

– Var det tolvhundra du ville ha?

– Jo, det hade jag tänkt mig, svarade jag och var beredd på att han skulle pruta ordentligt.

– Priset är det ingen fara med, det är helt okej. Jag funderar bara på vad min fru ska säga. Jag vågar inte komma hem med den. Jag har redan sju på väggen. Vänta… jag vet… jag sticker direkt till replokalen och gömmer den där. Då kommer hon aldrig att få reda på nåt.

Efter denna självpåkomna lösning på det delikata problemet tog han fram plånboken och gav mig pengarna. Sen gick han. Och jag stod kvar med en gnagande känsla av att ha gjort bort mig.

Nu, femton år senare, har jag åter en trombon på golvet. Jag är fortfarande lika omusikalisk och jag har inte lärt mig att läsa noter. Men det är vansinnigt kul att någon gång emellanåt sätta munstycket mot läpparna.

Saab igår eller: Värre än Guillou

Så här i nedläggningstider kommer minnena tillbaka. Dock inte med en sentimental rekyl. Jag saknar med andra ord inte saabtiden även om det bitvis var jäkligt skoj. Och jag ångrar definitivt inte dessa tre år fast jag ikläddes heltäckande vit overall, gröna damasker och plexiglasvisir med orange huva, stängdes in i en glasbur och kopplades till ett friskluftsintag.

Jag ångrar det inte ens fast varningsskyltar på ett flertal ställen i buren skrek ut att ”långvarig exponering för gaserna på denna arbetsstation kan inverka menligt på centrala nervsystemet.” Menligt… jo jag tackar. Och för detta hade vi ett så kallat risktillägg på 1,50 i timmen. Mer än så var våra centrala nervsystem inte värda.

Frågan är bara hur oljedimmorna påverkat mig. Det kanske trots allt finns en förklaring till att J ett halvt decennium senare med värme i rösten alltid konstaterade att ”Hans, du har en sjuk hjärna!”

Trots alla skadliga ångor var jag vid mina sinnes fulla bruk när jag skrev ett brev till den från GM direktimporterade amerikanske VD:n som gjorde att jag blev stämplad som säkerhetsrisk och rejält nagelfaren av GM:s interna säkerhetstjänst. Denna episod går det att läsa om i Green and okay.

GM hade alltså tagit över Saab. Vid denna tid hette interntidningen Saab idag, men naturligtvis kunde detta blad inte stå oemotsagt. Därför skapade jag tillsammans med mina underbara kollegor B och L den konkurrerande publikationen Saab igår, GM idag. Den blev snabbt omåttligt populär bland fotfolket, men sågs inte med blida ögon av lagbasen som ändå var en hygglig karl och hade rejält med humor. Men vi var kanske lite väl elaka.

Även om Saab igår, GM idag inte blev belagd med utgivningsförbud, förklarades den i alla fall non grata. En vecka efter att premiärnumret hade kommit ut samlades därför redaktionsledningen till krismöte, vid vilket vi enhälligt beslutade att tidningen skulle läggas ner med omedelbar verkan. Det kändes meningslöst att fortsätta arbetet.

Inom loppet av tre år hann jag alltså med att klassas som säkerhetsrisk samt grunda och lägga ner en tidning. Det måste vara snäppet värre än Jan Guillou.

Tjong i fontanellen

Beach 2010 var det ja… Med ungefär ett halvår kvar känns det som det finns oceaner av tid att förvandla sextio kilo smör till om inte en tvättbräda så i alla fall något mindre fettdallrande. Ty som Fia skriver i sin utmärkta blogg I huvudet på Fia Erixon: ”Bara tanken på mig själv i bikini är egentligen tillräckligt avskräckande för att jag inte ska våga bryta nyårslöftena om att träna tre gånger i veckan…”

Jag kan inte annat än att hålla med. Ja, missförstå mig inte nu… jag menar naturligtvis tanken på mig själv i bikini. Det vore snudd på naturvidrigt.

Nå. Vis av skadan och fylld av mogen självinsikt skulle jag i motsats till Fia aldrig ens komma på idén att medvetet träna tre gånger i veckan. Men väl upprepa fjolårets succékoncept att oförtrutet promenera till och från jobbet. Oavsett väder. Så enkelt och smärtfritt! Men efter två veckors vistelse i Schlaraffenland är det svårt att få fart på gubbfläsket. I morgon låter bra. Eller nästa vecka…  Jo tjena!

Men i morse insåg jag att det verkligen är dags att gå från teori till praktik. Efter en språngmarsch till bussen på hundra meter, låt vara de sista fem uppför en trappa, var jag snudd på död. Det är lite märkligt egentligen… jag kan i allmänhet gå hur långt som helst och det finns inte många som inte är elitidrottare som kan hålla mitt tempo. Men så fort det handlar om att ”ha båda fötterna i luften samtidigt”, eller hur man nu ska definiera ”att springa”, blir det en nära döden-upplevelse. Men nu avviker jag från ämnet…

Väl på bussen återhämtade jag mig grymt snabbt – ha! är inte det ett tecken på bra kondition? Men när jag skulle resa mig gick det alldeles för snabbt och jag körde huvudet i taket. Tjong i fontanellen! Herrejävlar vilken smärta! Och alltmedan smärtan i axlarna ökade, tilltog illamåendet. Självklart en lättare hjärnskakning, tänkte Hypokondri-Hasse.

Naturligtvis var det inte så illa. Men det gav mig ytterligare ett argument för att slänga månadskortet och börja promenera.

Imorgon.

Nästa vecka.