Produktionen var ju i alla fall habil. Och tänk att Petra Mede lyckades hålla sig ovanför bältet nästan under hela sändningen.
Låtarna då? Så trista att de inte ens förtjänar en kommentar. Och det innefattar även pausnumret. Absolut sämsta startfältet i år.
När jag hör sånt här elände inser jag att min egen skivsamling, som ibland känns lite trött, trots allt är fullproppad med riktig musik som berör på annat sätt än att bara framkalla leda.
Igår ringde mobilen. På andra sidan satt en ung tjej som ville skänka bort ett par hipsters. Hon ringde naturligtvis inte som privatperson utan som representant för nån firma.
Hmm… som varande man kände jag mig inte direkt träffad av erbjudandet. Jag påpekade detta vänligt men bestämt och tillade att jag inte ville ha hennes hipsters.
Naturligtvis var hon beredd på mitt svar. Eftersom hon alldeles säkert fått utbildning i hur man hanterar motsträviga personer, kom hennes motargument omedelbart:
– Men du kanske har en fru, flickvän, fästmö, mamma, en dotter eller något annat i din närhet som kan få dem i present.
Hon fick nog med alla kvinnliga relationer i en enda mening. Fast jag blev ju lite förbryllad över vad hon menade med ”något annat”. Jag tänkte fråga, men avstod dock. Agumentet bet inte riktigt, så jag stod på mig. Inga hipsters!
Även detta var hon tydligen förberedd på:
– Men du vet ju inte hur framtiden ser ut.
– Nej, men jag vet i alla fall att den kommer, så varför fundera. Hej då!
Stackars människa! Jag undrar hur många hipsters hon får skänka bort under en arbetsdag? Det är nog inte så många som nappar. Oavsett hur många ”något annat” det finns i närheten.
Ha! Den 22 februari lanserade jag Kristian Luuk som Ingvar Oldsbergs efterträdare i På spåret. Dock med den lilla brasklappen att han inte är folklig nog.
Idag avslöjade Aftonbladet att det blir… just det… Kristian Luuk som tar över efter Oldsberg.
Om det ska bli en redan etablerad tv-profil som får axla den tunga manteln, är nog Kristian det bästa valet.
Även om det ska bli vansinnigt skönt med vår och sommar, kan jag redan nu se fram lite, lite mot senhösten. Så lycka till, Kristian Luuk!
I den kronprinsessliga förlovningens kölvatten har det blåst upp, om inte en orkan, så i alla fall en styv kuling på tidningarnas insändarsidor.
I många fall är det kostnaderna för kungahuset som debatteras. Rojalisterna försöker motbevisa republikanerna med argumentet att ett presidentskap kostar minst lika mycket som kungahuset.
Nu är det dock inte ekonomin som är det primära. Det är monarkins inneboende natur som måste utgöra grunden för kritik.
För det första: Att ett ämbete som medför mycket makt, låt vara informell, ärvs är alltid oacceptabelt.
För det andra: Upphöjandet av vanliga människor till några slags untouchables är i högsta grad både förlegat och odemokratiskt. Att statschefen till exempel åtnjuter åtalsimmunitet i brottmål är snudd på osmakligt.
För det tredje: När jag betraktar samhället med mina egna glasögon, är statsminsitern den mest betydelsefulla offentliga personen. Han eller hon har genom sitt ämbete mest makt i landet. Ändå är det ingen tvekan om att jag får säga ”du” om vi träffas.
Skulle jag däremot träffa någon ur kungahuset, är jag plötsligt tvingad att använda titel (är ”kung” egentligen en titel?) och möjligen ”ni” bara för att vederbörande råkar vara född, eller ingift, i en viss familj.
Även om det inte medför en lättnad för statsbudgeten, är en president bättre än en monark. Det främsta argumentet är att denne utses genom ett demokratiskt val och faktiskt kan avsättas.
Enklast (nåja) vore dock att göra om statsministern till president. För det finns ju ingen mening med att fortsätta med en av varje. Och tänk så billigt det skulle bli…
Bara två dagar har förflutit sedan den famösa förlovningen mellan Victoria och Daniel offentliggjordes. Eller eklaterades, som det heter i finare kretsar.
Trots att det är ett helt år kvar till bröllopet, svämmar tidningarna redan över av spekulationer och skriverier. Det allrakäraste temat för hovmurvlarna är att ”göra prins av mannen av folket”. Larvigt! Låt Daniel vara!
I dagens Metro intervjuas tre experter på olika områden: Kläder och stil, Vett och etikett samt Egen image. Tidningen Cafés alldeles egen modechef har ett hett tips till den blivande prinsen:
Kavaj på, Daniel. Alltid kavaj. Man vill inte se en prins i huvtröja. (sid. 12)
Så dumt! Om Daniel, eller Victoria för den delen, vill gå i huvtröja ska de absolut göra det. Till och med på jobbet. Om de inte ska representera landet förstås. Då är det kavaj som gäller. Men gärna annars.
Fatta! Det är inget särskilt med Daniel och Victoria. De har ingen propeller och de går på toaletten varje dag. Så enkelt är det!
Det går nästan inte en dag utan att jag hör den gemensamma europeiska valutan uttalas ”jorå”. Förfärligt!
Det korrekta uttalet av valutan är i Sverige precis som den stavas. Det vill säga med diftong. Eller så väljer man ett v-uttal av u:et: ”evro”.
När euron var ny diskuterades just uttalsfrågan i tv-programmet På ren svenska. Fredrik Belfrage ledde programmet och den dåvarande ständige akademisekreteraren Sture Allén var expert i studion.
Han framförde just dessa två uttal som de enda korrekta. Motiveringen var att uttalet av valutan ska korrelera med uttalet av världsdelen Europa.
Belfrage tittade förvånat på Sture Allén och frågade:
– Men vi säger väl inte Evropa?
Språkprofessorn stirrade stint på programledaren och replikerade:
– Gör vi inte?
Sånt tycker vi språkvetare är vansinngit roligt.
Men innan euron infördes hette ju faktiskt den gemensamma valutan écu. Denna inte var dock inte ett formellt betalningsmedel som bestod av mynt och sedlar.
Benämningen skulle emellertid visa sig vara en smula olycklig. Helmut Kohl kunde inte acceptera att en myntenhet som på tyska uttalas ein écu, låter likadant som eine Kuh (en ko).
Om denna anekdot verkligen är sann, eller om den är en särdeles fin klintbergare, är det svårt att få klarhet i. Men rolig är den.
Att enhörningen är en geometrisk omöjlighet är väl alla överens om. Detsamma måste gälla för tvåhörningen. Lite spetsfundigt skulle man kanske kunna kalla dessa geometriska icke-figurer för felhörningar.
Felhörningar av helt andra slag kan man råka ut för vid missupfattningar av låttexter man bara har hört sjungas.
Att Electric Banana Band verkligen sjunger om ”Maja, min Maja. Min bitska lilla piraya” istället för ”Maja, min Maja. Min pilska lilla piraya”, tog det många, många år innan jag hajade.
Och det är, tro’t om ni vill, inte länge sedan A uppmärksammade mig på att Dolly Parton och Kenny Rogers faktiskt sjunger ”And we can rely on each other” i Islands in the Stream. De sjunger alltså inte ”And we can lie on each other”, vilket jag alltid trott.
Att detta dessutom är en fysikalisk omöjlighet har jag inte ens reflekterat över tidigare.
Februarimörkret håller fortfarande Göteborg i ett järngrepp. Ännu knarrar snön under klackarna. Kylan letar sig in under tjockjackan.
I lördags tappade jag ett torkarblad och igår snodde nån mina handskar.
Trygghetsfarbrorn Oldsberg slutar med På spåret och monarkin går en ljusnande framtid till mötes.
Den enda ljusglimten i allt elände är att Sahara Hotnights har släppt sin nya cd. Skivaffären nästa!
Dagens stora nyhet är förlovningen och det kommande giftermålet mellan H.K.H. Kronprinsessan Victoria och Herr Daniel Westling, som de tydligen ska apostroferas med. Det är bara att gratulera de unga tu!
Men jag hörde just en intervju med den blivande brudgummen på radion. Det var oerhört larvigt att han pratade om sin flickvän, blivande fästmö och fru som ”kronprinsessan”. Vad ska Victoria säga när hon pratar om sin pojkvän, blivande fästman och man innan han blir prins och hertig?
Kommer hon att säga ”Herr Daniel”? Eller måste hon prata om honom som bara ”Daniel”? Han är ju trots allt än så länge endast en man av folket. Och då går det väl inte för sig att ståta med titlar och andra herrskapsfokter.
Kompisen P hade fått två spelningar med Dom Andra på 7:ans ölhall. Jag blev tillfrågad om jag ville stå i dörren och ta inträde.
”Dörrvakt?” tänkte jag. ”Hallå eller! Jag har väl inte kropp och pondus som en dörrvakt?!” Men jag sa naturligtvis ja. Man ställer ju upp på en kompis!
Jag förväntade mig en tuff kväll med mycket tjafs och fylla. Så jag utrustade mig med min allra bistraste min och spände bröstmusklerna så gott det gick.
När bandet började spela var det noll personer i kön. Inne på 7:an satt redan stammisarna. De var måttligt förtjusta i rockmusik.
– Ööh… lira en blues! vrålade en av dem.
Någon blues blev det inte. Men rocken letade sig ut på gatan och drog gäster. Helt plötsligt trängdes tre förlupna, spik nyktra, svartrockare i entrén. De var inte speciellt besvärliga att hantera.
Det var däremot kvällens fjärde gäst. Han var stor som ett hus, luktade som ett bryggeri och hade armen i gips. Men han var inte otrevligt besvärlig.
Tvärtom! Han var påfrestande trevlig och hade ett stort behov av att prata. Hela tiden envisades han med att lägga armen om mina axlar. Det var inte så himla mysigt. Att få en veckas fylla uppstucken i ansiktet var inte precis vad jag hade drömt om.
Naturligtvis var vi ”bästa kompisar” och han ansåg att jag borde jag släppa in honom gratis. ”För gammal vänskaps skull”. Självklart fick han komma in utan att betala! Sen kom det inga fler gäster. Totalt tre betalande alltså.
Så med kvällens facit i hand, och kanske med lite omtanke om mig, bestämde Dom Andra att det skulle vara fritt inträde nästa kväll. Det var ett dumt beslut. Knôkat är bara förnamnet.
Senaste kommentarer