Inga trosor, tack

Idag hörde de av sig igen, det mystiska företaget som vill skänka bort ett par hipsters. Det var en ung spoling som ringde. Han var påklistrat kordial och presenterade sig inte från början.

– Hallå Hans, hur är det med dig? var det första han sa när jag svarat.

Naturligtvis blev jag överrumplad och svarade automatiskt på hans fråga. Det kunde ju vara nån jag verkligen känner.

– Vad bra! Jag heter Hannes och ringer från Ruby. Vi vill gärna skänka bort ett par hipsters till din fru. Finns hon i närheten?

Hannes-fjanten tog tydligen för givet att jag är gift och brydde sig inte om mina andra kvinnliga relationer som förra gången de ringde. Men när jag fick förklarat för honom att det inte finns någon fru och att jag själv inte använder trosor, oavsett modell, la han snabbt på luren efter att ha mumlat fram ett pliktskyldigt “hej då”.

Nu kan man ju tycka att de borde lärt sig att jag inte är intresserad av deras trosor och hipsters och tangas och allt vad det kan vara bara för att jag tagit emot ett par gratiskalsingar en gång i tiden.

Sista grisen slaktad

Personalen på Condeco blev inte jätteglad när jag betalade mitt fika med femtioen enkronor. Tjejen bakom disken lyckades inte bemästra konststycket att hantera så mycket cash, så hon var tvungen att ropa på en kollega. Men med gemensamma krafter lyckades de till slut ta emot min betalning.

På min lokala Willys gjorde personalen däremot vågen. Och då hinkade jag ändå upp etthundrafyrtiotvå kronor i mynt igår och lite drygt hälften idag. Men kunderna i kön bakom mig verkade förstås måttligt roade. Förstår inte varför…

Nu undrar du förstås, kära läsare, varför jag likt Pippi Långstrump går omkring med hundratals enkronor i min väska. Jo, bankerna hanterar ju inte kontanter längre. Inte mynt i alla fall.

Under många år har jag sparat alla mina växelpengar och när grisen blivit full har jag slaktat den. När bankerna fortfarande var en serviceinrättning fanns det i alla fall myntautomater på varje kontor. Kunderna slapp ju därmed besvära personalen med att räkna pengar.

Men nu får kunderna inte ens sköta bankirernas jobb längre. Myntautomaterna är borttagna och kassapersonalen befattar sig som sagt inte med sådana futiliteter som pengar. Så vid senaste slakten fick innanmätet snällt följa med hem igen. Och någon mer blir det av begripliga skäl inte.

Följden blir bara att jag får problem i vardagen. Från att överhuvudtaget inte ha hanterat mynt under ett decennium, måste jag lära mig att pröjsa kvällstidningen med en guldtia istället för att bläddra fram en sedel. För det är just precis det jag har gjort även om jag haft mängder med smågrus i fickan. Men det skulle ju hem till grisen. Alltid. No matter what.

Det där med flexibilitet har ju aldrig legat för mig…

Nördarnas sammankomst

En liten whisky i glaset och Dylans fenomenala “Love and Theft” på stereon. Vännen A var på besök. Vad gjorde vi? Jo, tillbringade kvällen djupt försjunkna i ordlistor.

Med lysten förtjusning hängav vi oss åt “30 000 främmande ord” från 1920 av Albert Montgomery. Och vi häpnade över hur tunn den allra första Saol från 1875 är jämfört med dagens tegelsten.

Jag måste dessutom erkänna att vi blev en smula uppsluppna, när vi genom“Uarda-Akademiens ordbok”, fick reda på att könsroller i själva verket är ett ‘pikant utformat måleriverktyg’.

Största chokladmonstret

Hur kunde jag vara så dum att jag på allvar trodde att arton chokladkakor skulle räcka lika många veckor? Hur kunde jag i min vildaste fantasi tro att jag, som är tidernas största chokladmonster, skulle klara av att bara sätta i mig en Schweizernöt i veckan när jag visste att de skulle ligga i skåpet och skrika på mig?

Det blev inte fullt så illa som jag kanske innerst inne befarade. Hundragrammarna tog inte slut innan juni månads utgång. Men väl innan mitten av juli var de uppätna. Det innebär alltså att jag har smällt i mig ett komma åtta kilo choklad på lite drygt en månad. Det är rätt imponerande.

Men jag måste ha en utomjordisk ämnesomsättning eftersom jag fortfarande kommer i mina 501:or och kan ha bältet i samma hål som innan chokladorgien tog sin början. Men på måndag är sötebrödsdagarna i Schlaraffenland över. Då är det slut på semester och frosserier. Hösten får bli en tid av askes och späkning. Eller… nej… men inte två kilo fett i månaden.

Lite litteratur

Så länge jag kan minnas har jag läst. Det har alltid legat minst en bok på mitt sängbord. I början av min karriär läste jag allt. Och då menar jag verkligen allt! Jag fullkomligen bodde på biblioteket. Slukaråldern gjorde sannerligen skäl för sitt namn. Men i takt med stigande ålder och med många böcker i bagaget, slutade jag läsa efter halva boken om jag fann den dålig. Det var väl någon slags erfarenhet som gjorde sig gällande.

På senare år har jag blivit än mer kräsen och otålig. Om inte boken har lyckats fånga mig efter tio, tjugo sidor ratar jag den omgående. Men det är svårt att säga vad det är som krävs för att jag ska bli uppslukad. Handligen naturligtvis. Och intressanta människor. Men även språket. Det får inte vara komplicerat och högtravande; det ska vara enkelt och fyllt med driv och puls och liv. Eller vackert och hantverksmässigt, där varje ord är vägt på guldvåg och utmejslat med gudomlig precision.

Naturligtvis har jag läst många bra romaner genom åren. Men det är ett fåtal som verkligen har etsat sig fast, böcker som jag varit tvungen att lägga undan en stund efter varje kapitel och begrunda det fantastiska jag just läst. ”Berättelse om herr Roos” av Håkan Nesser och ”Pölsan” av Torgny Lindgen är två sådanda. Den sistnämnda är kanske den allra bästa bok jag läst. Någonsin.

Eftersom det är så svårt att hitta riktigt bra skönlitteratur, har jag allt oftare sökt mig in i biografisfären. Men där är det nästan ännu värre. Det räcker inte med att det är en intressant person som vill berätta om sitt liv. Här är det ännu viktigare att språket fungerar. Tyvärr är det allt för många som har litterära ambitioner och försöker skapa stor konst av sitt skrivande. Jazzbasisten Charles Mingus’ ”Beneath the Underdog” är ett bra exempel. Den är i det närmaste oläsbar med alla perspektiv- och tempusbyten.

Eller så framhåller författaren sig själv som Guds gåva till mänskligheten, ett under av tuffhet och machoideal. Här får ännu en jazzmusiker bära hundhuvudet. Miles Davis beskriver sig själv utan tillstymmelse till humor och självdistans. Han blir till slut så odräglig, att de självbetitlade memoarerna – vad annars – inte heller går att stå ut med.

Glimten i ögat har däremot Motörheads basist Ian ”Lemmy” Kilmister. Med en stor portion humor och självdistans berättar han, rakt upp och ner utan att krångla till det, om sitt vilda rock ”n” roll-liv. Dessutom framstår han som en vänlig människa med normala förtjänster och fel. ”White Line Fever” kan varmt rekommenderas till den som är intresserad av en (förvånansvärt nog) levande hårdrockslegend. Men man får inte vara pryd och utrustad med en allt för snäv moralsyn.

Söt och spänstig

Fram till igår trodde jag inte att jag någonsin skulle sätta tänderna i en dadel. Jag har alltid haft förutfattade meningar om mystiska frukter som dadlar och fikon. För att inte tala om oliver, något som jag absolut inte äter. Men dem har jag i alla fall smakat. Någon gång. För länge sen.

Jag har alltså fått för mig att dadlar och fikon är äckligt. Därför blev jag rejält skeptisk igår när Brödraskapet la baconinlindade dadlar på grillen. De skulle serveras som tilltugg till kvällens fördrink.

Men eftersom jag är en modig kille satte jag tänderna i den konstiga skapelsen och bet av den på mitten. Och se på fan! En himmelsk smaksensation spred sig i munhålan.

Det feta och salta grisfläsket, som hade blivit rejält knaprigt över grillglöden, utgjorde en härlig kontrast till den lite söta och spänstiga frukten. Jag glufsade i mig tre och hade utan problem kunnat sätta i mig ett par till.

Nu återstår bara prövningen att smaka på fikon och oliver och fetaost och all annan äckelmat. Det kanske är gott. På riktigt.

En polsk ceremoniyxa

Mitt första egna boende efter studenthemmet var i Gamlestan. Det var en rätt fin liten etta. Och framför allt var den min!

Första kvällen fick jag besök av mina gamla kollegor A, A och J från GOArt. De hade skrivit en låt som de tillägnat mig, ”The Harald Vogel Rap”. Det var naturligtvis mitt världskända samtal med Professor Vogel i Tyskland som var orsaken till denna hedersbetygelse. Vi satt i min soffa och sjöng och drack pilsner och hade det riktigt trevligt. Men livet i Gamlestan var inte bara fröjd och gamman.

I lägenheten under mig bodde, herr P. Han hade den dåliga smaken att varje fredag- och lördagkväll börja spela stereo på högsta volym vid elvatiden på kvällen. Och han slutade inte förrän fram på småtimmarna när han hade slocknat, förmodligen utslagen av både det ena och det andra, och stereon tystnat av sig själv.

Nu hade jag ju kunnat ta ett snack med herr P, men han var inte den typen som man approcherar med sådana ärenden. Så jag låg på min madrass och led. Men en sommarnatt gick han för långt.

Med fönstren på vid gavel spelade han högre än någonsin. Hur mycket jag än bankade i golvet, fortsatte plågan med Creedence (han hade i alla fall rätt okej musiksmak). Vid ettsnåret hade jag fått nog och ringde störningsjouren.

Två stadiga Securitasvakter hade naturligtvis inga svårigheter att få tyst på herr P. Men när de åkt sin väg kom han upp till mig och började bulta på ytterdörren.

– Du din jävel! Skickar du vakterna på mig?! Det ska du få fan för. Passa dig jävligt noga. Ja vet var du bor…

Det var inte speciellt skoj då. Ensam mitt i natten med en galning utanför dörren som i princip hotade mig till livet. Det var i alla fall så jag kände det då.

Så vad göra? Istället för att ringa polisen, som kanske hade varit det mest naturliga ringer jag J, den minst skräckinjagande människa jag känner (det var för övrigt hon som så sent som i våras skulle rata mig till förmån för den tyske finansmnistern). Hur skulle hon, vän och snäll och endast tre äpplen hög, kunna rädda mig från en neddrogad galning?

Nå. Hon ryckte ut i taxi tillsammans med sin dåvarande pojkvän C, som hade beväpnat sig med en polsk ceremoniyxa. J hade för säkerhets skull skruvat av ett stolsben, som hon stoppat in i jackärmen.

Medan C stod och höll vakt nere i porten, rusade J upp till min lägenhet och förde ner mig till den väntande taxin. Vi åkte iväg i ilfart hem till J & C där jag fick öl och smörgås och naturligtvis en madrass att sova på.

Jag bodde naturligtvis inte kvar speciellt länge. Men så vitt jag vet bor herr P kvar. Det sitter i alla fall likadana gardiner i fönstret. Tolv år senare…

Egomonstret gnager

De talade om välgörenhet på radions telefonväkteri idag. Det var lite förvånande hur vansinnigt givmilda alla som ringde in var. Ingen av telefonörerna sade sig inte ha råd eller inte vilja idka välgörenhet på något sätt.

Programledaren försökte få igång en diskussion om allt detta givande verkligen beror på en äkta vilja att göra gott eller om det är ett enkelt sätt att stilla sitt samvete. Det var tyvärr ingen som var direkt pigg på att diskutera detta.

Jag skulle själv vilja skänka pengar till Amnesty. De arbetar för en sak jag verkligen tror på. Yttrandefrihet och rätten att tillhöra, eller inte tillhöra, en organisation eller sammanslutning är det mest grundläggande för en demokrati och ett modernt samhälle. Yttrandefriheten är en av de få saker jag skulle kunna gå ut på barrikaderna och slåss för.

Men när det verkligen kommer till kritan och det handlar om vart jag skänker mina pengar, börjar egomonstret gnaga på mig. Varken jag själv eller någon av mina nära och kära riskerar att torteras eller hamna i fängelse för vår tro, vår politiska uppfattning, vår sexuella läggning eller våra åsikter.

Men vi kan drabbas av allvarliga och livshotande sjukdomar. Därför går mitt månatliga bidrag till Cancerfonden. Det är faktiskt lite intressant. Trots allt detta lidande som finns runt om i världen och trots att vi i jämförelse har det väldigt bra i Sverige, är även jag meg selv nokk.

Förorternas lov

Boendet är en viktig del av människans liv. Jag har själv kommenterat det i några inlägg, till exempel Det är en ö jag vill ha och Storstadsromantiker trots allt.

Jag vidhåller fortfarande att det är närheten som är tjusningen med det centrala boendet. Att jag utan problem kan gå till jobbet och att jag fotledes kan befinna mig på Götaplatsen på knappa tio minuter är värt väldigt mycket.

Sen att jag inte så ofta som jag borde utnyttjar stadens fulla och lättillgängliga utbud är en helt annan sak. Men bara vetskapen om att det finns där, endast en kort promenad hemifrån, gör gott för välbefinnandet.

Precis som många som begåvats med ett centralt boende, har jag emellertid inte haft speciellt mycket närkontakt med förorterna. Men under den gångna veckan har jag besökt såväl Tuve torg, Frölunda torg som Angereds torg.

Och det måste jag säga: Frölunda torg uppfyller i mångt och mycket fördomarna om den hemska förorten. Det är ett dystert ställe. En enda stor busshållplats av sten och betong som ramas in av höga, vita och opersonliga hus.

Men med torgen i Tuve och Angered är det någonting annat. Där är det lummigt och grönt med massor av träd och mysigt. Ja, faktiskt… mysigt är ett rätt bra ord för att beskriva känslan. För att inte tala om fräscht; luften känns betydligt renare där än i city. Kanske inte så förvånande egentligen…

Samma fräschhetskänskla infann sig när jag för tretton år sen var och kikade på  Tycho Brahes gata i Bergsjön – ännu en av dessa misskrediterade förorter. Jag skulle flytta från mitt lilla studentrum och svarade på en annons i  GP.

Jag ringde numret i annonsen strax innan fyra på eftermiddagen, en tidpunkt jag räknade med att få tag på någon som ville hyra ut en lägenhet till en skötsam före detta student. Och nog fick jag det. Men det pågick en hejdundrande personalfest på kontoret och fastighetsägaren själv – jag antar i alla fall att det var han – var rejält slirig.

– Du är väl inte en sån där invandrare? Såna vill vi inte ha i vårt hus, sluddrade han fram.

När jag övertygat honom om mitt helsvenska ursprung lät han nöjd och hänvisade mig till en ”Mister Bengtsson” (bara en sån sak…), som påstods sköta fastigheten och kunde visa den lediga lägenheten.

Jag bad att få fundera ett tag och återkomma. Naturligtvis gjorde jag aldrig det. Men eftersom jag hade blivit lite nyfiken, åkte jag upp till Tycho Brahe och kikade. Men nu börjar jag avvika från ämnet, så tillbaka till det nutida Tuve och Angerd.

Skulle jag kunna tänka mig att bo där? Ja, kanske. Under rätt omständigheter med jobb, familj och vänner. Men inte nu, inte idag. En sak är i alla fall klar: jag har under mina irrfärder i förorterna aldrig varit rädd. Nu har jag i och för sig bara varit där dagtid, men jag skulle inte tveka att promenera över Angereds torg runt midnatt heller.

Det mest vedervärdiga

I lite drygt ett år har den halvfulla flaskan stått i kylskåpet utan att jag vågat tömma ut innehållet i vasken.

Den som någon gång har låtit sin näsa komma i kontakt med nam pla, eller thailändsk fisksås, vill inte få avloppssystemet besudlat med den mest vedervärdiga stank mänskligheten kan ana.

Nå. Denna smaksättare är gjord av ansjovis, som fått jäsa (läs: ruttna) i tunnor under gassande sol – stundom utan lock – upp till tolv månader. En sådan process gör att slutprodukten befinner sig far beyond både äggfisar och dysenterispyor.

Därför är det kanske inte så konstigt att flaskan har fått stå där ensam på hyllan under alla dessa månader. Tänk om den mörkbruna sörjan skulle etsa sig in i rören och bli kvar där till tidens ände. Jag har varit lite rädd för det.

Nu infinner sig kanske frågan varför jag har en halvfull flaska nam pla i kylskåpet. Enkelt! Förra sommaren fick jag lite thaifeeling och skulle göra mig märkvärdig och laga sydostasiatiska maträtter (observera pluralformen). Det blev en.

De sekunder som förflöt från det att jag öppnade flaskan till det att dropparna blandades med övriga ingredienser var outhärdliga. Men sen försvann stanken. Och som av ett trollslag spred sig en härlig arom i köket.

Thaifeelingen visade sig emellertid vara ytterst tillfällig, så några mer kulinariska utsvävningar blev det inte. Jag går mycket hellre ut och låter dem som har fisksåsen i ryggmärgen dona i köket. Det blir bäst så.

Hur gick det då med flaskan – står den kvar i kylskåpet? Nej, faktiskt inte. I eftermiddags tog jag mod till mig och tömde ut de kvarvarande 30 millilitrarna med ansiktet bortvänt och utan att andas.

Mina farhågor besannades inte. Det pyser inte ohyggliga ångor ur vasken och avloppsrören verkar intakta. Men för säkerhets skull efterarbetade jag med kaustiksoda och kokhett vatten. Man kan aldrig vara nog försiktig.