Huset där jag bor borde ställa upp i tävlingen om Sveriges tystaste boende. Under de fyra och ett halvt år jag bott här har det inte varit en endaste fest i fastigheten. Jag tycker det är vidunderligt skönt. Speciellt som min förra lägenhet var belägen exakt ovanför hyresgästföreningens samlingslokal. Var och varannan veckända utnyttjades den som partylokal av kidsen i kvarteret och stundom även av mer ”vuxna” grannar. Det var inte lika skönt om man så säger…
Det var alltså en lisa för både kropp och själ att komma hit. Nu tror jag emellertid inte att ljudisoleringen skiljer sig så ofantligt mellan 10-tals och 70-talsfastigheter. Det måste alltså bero på grannarna. Att vi inte har blivit begåvade med en överjordisk ljudisolering bevisas av att på eftermiddagarna kan man höra en snubbe som plockar lite ackord på sin gura. Långt ifrån den pumpande basen i Kungsladugård och faktiskt rätt mysigt. Dessutom är det ett litet tecken på att jag inte är den enda överlevande i Östra Johanneberg.
Då, när jag hör hans gitarrvedermödor, poppar i mitt inre bilden upp av den långhårige unge mannen med rockstjärnedrömmar, en tom ölback och ett ensamt stearinljus. Förmodligen är bilden inte sann. Jag tar förresten bara för givet att det är en snubbe som lirar. Det finns ju tack och lov även rock ”n” roll-hjältinnor. Men… om det nu är en tjej… hur skulle jag benämna henne… snubba? Men nu avviker jag ännu en gång från ämnet, så tillbaka till tystnaden.
Ytterligare ett bevis på att det inte är ljudisoleringen som är extraordinär, är att jag tidiga morgnar kan höra en snubbe som kissar hårt och intensivt. Och den här gången är jag säker. Det är ytterst få kvinnor som har en sådan kraft i strålen att det smattrar i väggarna. Även om det inte direkt är störande – det är fel ordval – är det i alla fall en smula omysigt.
Problemet är bara att det är hart när omöjligt att detektera ljudkällan till hundra procent i en hyresfastighet. Men om jag skulle fånga honom in flagrante delicti och därmed utom allt tvivel ha klargjort gärningsmannens identitet, skulle jag en sen natt lägga en anonym lapp i brevinkastet: ”SIKTA PÅ PORSLINET, GUBBE!!!”
En av mina första riktigt stora förälskelser var A. Jag var väl sådär fjorton, femton och alla som har varit just fjorton, femton och störtförälskade och lite blyga vet precis hur det känns. Allt som kretsade i mitt huvud handlade om hur jag skulle få kontakt med denna fantastiska varelse.
Nu var det inte så att vi inte pratade, vi kände ju faktiskt varandra. Jag hade till och med knäppt hennes bikiniöverdel efter ett gemensamt toplessbad på Skräcklan. Men sen då…
Så småningom hampade det sig så väl att jag var ensam hemma en kväll. Då samlade jag mod och slog hennes nummer. YES! Det var hon som svarade: »Hej, det är A.« När jag hörde hennes röst började hjärtat bulta och svetten rinna. Tungan hade blivit tjock av nervositet och orden stockades i halsen. Jag hade verkligen svårt att prata. »Hej! Vad gör du?« Jag lyckades i alla fall få fram nånting.
Men självklart ville hon veta vad det var för en stammande stolle i andra ändan, även om hon redan hade sina aningar: »Vem är det som ringer? Det är väl du Hans?« Okej… henne lurar man inte så enkelt. Men av någon anledning skulle jag ändå försöka: »Nej, det är inte jag.« Och så slängde jag på luren. Ridå!
Det blev aldrig några close encounters eller ens en tête-à-tête med A. Jag fick nöja mig med en knäppt bikiniöverdel.
Många år senare, 2010 för att vara exakt, gav jag mig in i dejtingsajternas förlovade djungel. Rätt snart trodde jag att jag hade hittat min drömdejt. Så jag skrev världens bästa mejl och väntade på svar med bultande hjärta.
Jag väntade och jag väntade, men inboxen gapade ödsligt tom. Timmarna blev till dagar och dagarna blev till veckor utan att hon hörde av sig. Det var då jag upptäckte det! När jag åter en gång läste världens bästa mejl slog hälsningsfrasen mig rätt i pannan: »Nej på dig!« Plötsligt stod allt glasklart…
För alla som växte upp på sjuttiotalet var Kiss de stora idolerna. Så även för mig. Hela mitt pojkrum var periodvis tapetserat med planscher på de sminkade hjältarna. Jag har alltså vuxit upp med myten att Gene Simmons skulle ha klippt av sin frenulum linguae för att få så lång tunga som möjligt. Det är stort!
Naturligtvis ville vi i kompisgänget helst av allt vara Gene och Paul och de övriga. Så vad göra? Svaret var självklart: Vi ger en Kisskonsert! Under veckor sågades det gitarrer, tomkartonger samlades in och målades om till högtalare och teatersmink – kronan på verket – införskaffades.
Det fanns bara ett litet problem: vi var fem och medlemmarna i Kiss var ju bara fyra. En skulle alltså inte få njuta av uppmärksamheten i rampljuset. Redan då var jag en ödmjuk natur och valde frivilligt att stå tillbaka för Lato, Gegga, Rolle och Pelle. Någon var ju dessutom tvungen att utföra det viktiga uppdraget att sitta bakom högtalarna och sköta bandaren.
Nå. Den stora kvällen var inne. I Anderssons garage var högtalarstackarna uppbyggda och bandet väntade backstage, taggade till tusen. Publiken, som utgjordes av Mack-Olle och om jag kommer ihåg rätt även tvillingarna S, var darrande förväntansfull. Jag satt osynlig på en pall, redo att sköta musiken.
Konserten drog i gång. Bandet röjde ordentligt och Gene spottade blod. Allt var med andra ord precis som man kunde förvänta sig. Men efter trettio minuter tystnade musiken plötsligt. Pelle, som satt bakom trummorna och alltså närmast mig, väste så tyst han kunde: ”Hans, vänd på kassetten”. Men inget hände. Då höjde han rösten ordentligt och vrålade: ”HANS, VÄND PÅ KASSETTEN!”
Jag vaknade med ett ryck och välte omkull alla högtalarkartonger som föll i en hög över trummisen. Och precis i denna sekund kom mamma ner för att hämta mig. Vi skulle ha lördagsmys och titta på ”Kvitt eller dubbelt”. Kanske var det hennes sjätte sinne som fick henne att gå ner just då. Ingen lär någonsin få reda på det. Men aldrig förr har väl räddaren i nöden haft en så konkret innebörd.
Detta var nog början på slutet av min karriär i musiksvängen även om jag långt därefter faktiskt befunnit mig i utkanten då och då. På meritlistan kan jag skriva att jag både humpat åt Sator (på den tiden de hade efternamnet Codex) och kissat med Tito Beltrán.
När jag växte upp hette fastighetsskötaren på gården där vi bodde Kjell. Han var raggare och körde en Plymouth Barracuda. Bara en sån sak gjorde självklart att han var alla ungars ohotade idol. Att han dessutom hade ett extra smort munläder gjorde ju inte saken sämre. När jag och bästa kompisen M (som inte bodde på min gård) var ute och lekte kom Kjell och snavlade i vanlig ordning: ”Men hallå… vad är detta du har med dig – är det en vit neger från Nairobi?” Hur kul som helst…
Annars var Kjells mästerstycken de enkla vardagsrimmen: ”Turk på burk smakar urk” och ”Finne på pinne smakar inge”. Kommentarer ÄR övedrflödiga… Fögade anade jag då att jag ett tredjedels sekel senare skulle bli en ogenerad pinne (jaja, jag vet att det var en fruktansvärt långsökt inledning för att komma fram till det egentliga temat).
Men: jag har efter grundliga undersökningar konstaterat att det inte finns många jämngamla som skulle kunna tänka sig att bli pinne. Om ens för en kväll. Senast jag tog upp diskussionen var i somras när jag träffade söderbönan på Loopen. Hon tittade bara konstigt på mig när jag erkände att jag då och då, helt frivilligt och dessutom med glatt hjärta, blir en pinne. Kanske det var då hon bestämde sig för att jag var lite för kufisk för att falla henne på läppen. Det är ju många som betraktar pinnen som världens loser. Men det får jag nog aldrig veta.
Även om det är betydligt härligare att vara två, är det riktigt mysigt att ensam glida in på kvarterskrogen och slå sig ner med en bok eller ett anteckningsblock och betrakta mänsklighetens uppgång och fall. ”Att få inspiration” heter det om man är pretentiös författarwannabe.
Det sägs att serveringspersonalen fnyser föraktfullt åt pinnarna innanför köksdörrarna. Må så vara, men de bästa visar det inte utåt. Tvärtom! Som ensam kroggäst får man ofta lite mer uppmärksamhet och kan med lite tur bli bundis med servisen. Naturligtvis en konstlad och professionell ”vänskap”, men ändå…
Det var mitt liv som pinne på Vino Tapas som gjorde att jag så småningom ville bära slipers med den ljuvliga I. Vad som hände sen är höljt i dunkel. Helt klart är dock att jag slutade frekventera detta etablissemang. Men det är en helt annan historia…
Under mellandagarna hade jag det stora nöjet att luncha med K. Vi hamnade på en av italienarna på Sten Sturegatan och servitören var den grövsta karl jag sett; han måste ha varit direktimporterad från en siciliansk cosca. Bara en sån sak som att han, så fort vi fått menyn, ställde sig med armarna i kors och tittade uppfordrande på oss… Han sa inte ett ljud. Det var inte nödvändigt. Budskapet gick ändå hem.
Vinet och maten kom pronto. Och i samma ögonblick som vi var färdiga med maten var han framme och slet undan porslin och bestick. Fortfarande lika tystlåten. Inte ens ett litet ”smakadebra” kostade han på sig. Som tur var hade jag handen kring vinglaset, annars hade det väl också försvunnit in i köksregionerna.
Och hur det smakade? Tja… kalven var mör, men kocken kunde inte heller ha haft en av sina bästa dagar. Kryddningen var som servitörens ordförråd – obefintligt. Då var det tur att jag inte var ensam. Med K som sällskap blir till och med en katastrofartad lunch en angenäm upplevelse.
Nåväl. Läste i dagens Metro att de militära influenserna i herrmodet är mer närvarande i vår än någonsin tidigare. Tänkte väl det! Det måste alltså ha varit fashionistan i mig som gjorde att jag självklart valde ett par camouflagemönstrade långkallingar när jag bestämde mig för att bära ett par för första gången sedan lumpen.
Nu återstår bara hur jag på bästa sätt visar upp denna min fullständiga modemedvetenhet utan att göra skandal, ty det är väl inte helt comme il faut att stoltsera utan brallor på jobbet.
Senaste kommentarer