Inte bara kärleksbrev

Det var något visst med miss Milton; hon var fanatisk ABBA-fan och skickade mig en stor S:t Bernhardshund i porslin eftersom hon ”couldn’t find a Newfoundland”. Han (jo, det är en hanhund, därom råder inga tvivel) hänger fortfarande med och står och vakar över mig i bokhyllan.

Trots att vi snackar mer än tre decennier tillbaka i tiden minns jag alltså Kim Milton Från Brandon i England. Hur galet det än kan låta kommer jag dessutom ihåg hennes fullständiga adress som om det var i går jag plitade ner den på kuvertet. Förmodligen säger det mer om mitt minne än om vår korrespondens. Brevskrivandet tog så småningom slut, som brevvänskap plägar göra. Men jag tror verkligen hon var one of a kind.

Någon gång i samma veva letade jag mig även långt österut och har vissa reminicenser av Miyuki Matubara i Japan. Hon skickade inga porslinshundar, men däremot parfymerade solfjädrar och torra kex. Men det som gnagt sig fast allra hårdast är hennes kryptiska utsaga ”We have a log of tara and tangerine”. När inte ens lågstadiefröken Britt kunde tolka Miyukis mystiska meddelande fanns det ingen hjälp att få.  Nu vet jag emellertid bättre. Nästan. Det är alldeles självklart att familjen Matubara hade ett mandarinträd hemma i trädgården. Men vad en ”tara” är grunnar jag stundom fortfarande på under ensamma vinterkvällar.

Alltnog. Jag fortsatte att skriva genom åren och blev förmodligen förälskad i Pia från Sundsvall. Men hon hamnade i tråkigheter och försvann spårlöst. Jag fortsatte, eller snarare tog upp, skrivandet igen i slutet av nittitalet. Då hade ju e-posten slagit igenom och allt var så mycket enklare.

Även om mitt minne bevisligen kan vara fantastiskt har jag inte den blekaste aning om hur jag fick kontakt med den undersköna och mystiska Katerina från Sankt Petersburg samtidigt som jag skrev till den frispråkiga och vulgära Mary Jane från Texas. Precis som miss Milton var Mary Jane one of a kind. Men på ett helt annat sätt. Vulgär är egentligen tidernas understatement om man säger. Hon gillade verkligen när jag översatte Sture Dahlström till engelska åt henne. Det var en mycket givande korrespondens vi hade…

Vid ett tillfälle berättade Mary Jane om sin bästa polare Benni. Jag minns inte hennes ord exakt. Bara nästan. De gick ungefär så här:

He is six feet seven, weighs more than two hundred pounds and has no hair. He is tattooed all over and is president of the Aryan Brotherhood in XXX County Jail where he’s doing time. From the time when I got to know him nobody fucks with me.

Då slutade jag skriva.