Vad sjutton heter kolja på engelska? Jag grunnade febrilt medan den gamle Miamibon tittade vänligt på mig. Varför ville han veta vad det var för fisk i min gratäng? Alla engelska fiskar stimmade genom min hjärna: cod, herring, trout. Jag lyckades till och med prestera en gammal hederlig perch. Men koljan var som bortblåst.
Nu har det alltså hänt igen. Under tisdagens lunch kom jag i samspråk med två andra gäster på restaurang Kajutan. Precis anlända från en tur med Hurtigrutten och en tripp till Oslo slog mannen och kvinnan sig ner bredvid och genast var snacket i full gång.
Jag måste ju tillstå att det inte är jättelätt att artighetskonversera på ett främmande språk, även om jag anser mig hyfsat duktig på engelska. Det började i och för sig rätt enkelt: »Well sir, what can you recommend?« frågade mannen. Jag svävade kanske lite på målet eftersom jag endast hade bilder av dollarmiljonärer för ögonen. Mina nyfunna floridavänner var nämligen ute på en fyraveckorsturné i Norden. Och det kan ju inte vara jättebilligt. Tänkte jag. Men sa naturligtvis inget.
Nå. Jag lyckades samla tankarna. »It doesn’t matter what you order. Everything is delicious here« svarade jag och repliken kom blixtsnabbt: »You must come here quite often. I guess you work in the neighborhood.« Och det får man ju verkligen säga att jag gör. »Just across the street.«
Mr. Dacosta (nu hade vi presenterat oss för varandra) fortsatte att betrakta mig med snälla ögon. »You must be an architect« sa han och knäppte med fingrarna som om han plötsligt hade hittat The Big Answer. Lätt konsternerad av detta antagande förklarade jag att mitt område inte alls var hus utan PR – Public Relations. »Then you really ARE an architect!« Han skrattade till och fortsatte: »You build fantastic constructions out of nothing by putting things together and deciding where to invest money in order to achieve your goals.« Jag skrockade lite och höjde min kaffekopp till hans ära och gjorde mig redo att gå: »I’m sorry, but I must return to work. Thanks for a nice conversation.«
Då tog Mrs. Dacosta till orda för första gången: »Of course you mustn’t! You can eat lunch for hours if you like. You’re the boss, aren’t you?« Jag log och skakade på huvudet: »Unfortunately not. I’m just a petty official.«
Åter en gång gjorde jag mig redo att gå, men Mr. Dacosta drog ner mig på stolen. »I’m gonna tell you a story: When I married Laura, she said to me: ”now I’m the boss… boss over nothing”.« Ett bullrande skratt letade sig upp från hans inre. Jag krystade fram ett pliktskyldigt och lyckades äntligen ta mig ner från stolen och komma iväg. Och då, på väg ut, uppenbarade sig en känd gestalt i mitt inre: Kapten Haddock! Fiskuschlingen heter ju haddock!
Ett par månader efter första fiaskot blev jag stoppad av en helt främmande karl på Avenyn. »Åh, en kändis. Det var du som var med på Jeopardy, va? Du var så duktig«, sa han och blev närgången som den värsta frottör. Dock måste främlingens världsbild varit en smula skev. Duktig kan man definitivt inte kalla den som goofar rejält inför tiotusentals tevetittare.
Som den besserwisser och linslus jag är har det under årens lopp varit självklart att delta i allehanda frågesportsprogram. Jag ska inte sticka under stol med att möjligheten att dra hem storkovan har varit en bidragande drivkraft. Men framgången har väl varit sisådär. Jag har fått nöja mig med mina fifteen minutes istället. Och en icke-fungerande mp3-spelare med bruksanvisning på spanska.
Nå. Många kanske skulle gå i spinn av att få träffa Härenstam och svärmorsdrömmen Richard Olsson. Men jag nöjer mig med att nämna dem vid namn. Märkvärdigare än så var de inte. Faktiskt blev jag mer imponerad av Hoa Hoa Dahlgren; han var lite mer min typ. Lagom skabrös och inte ett dugg von oben.
Men inte heller hos den gamle tyngdlyftaren fick jag visa hur kunnig jag var med mina udda kunskaper. Jag blev rejält utskåpad av människor med normalt vetande om fotbolls-VM, gamla kungar och marktäckare (då hade jag aldrig hört talas om denna märkliga företeelse).
Visst, jag ska villigt erkänna att jag blev rejält imponerad av mina medtävlare. Jag drogs med i den allmänna upphetsningen och var inte sen att visa min uppskattning. Detta tilltag togs emot med blandade känslor av produktionsledningen.
I pausen kom Hoa Hoa fram till mig, la en kraftig arm runt mina späda axlar och sa med sträng röst, dock med en liten glimt i ögat: »Det är bra, Luthman. Man ska vilja vinna, men tycka om att förlora. Men du behöver inte applådera efter varje fråga du bommar. Det ser lite larvigt ut i teve.«
»Undrar egentligen hur han sköter sitt pastorat?« Det är en sån där oväntad fråga som förgyller dagen, en fråga man bara kan få utslängd till sig som ensam lunchgäst. Det händer ibland att jag smiter iväg från umgänget på jobbet för en egolunch på en av stans absolut bästa restauranger. Och då är risken, eller möjligen chansen, stor att komma i samspråk med andra lunchgäster.
Idag var det one of those days igen. Fisksuget var på topp men beslutsångesten var stor. Jag gned min obefintliga skäggstubb och tittade uppgivet på servitrisen. »Idag får du bestämma vad jag ska äta« sa jag och slog mig mig ner i solen på Kajutans uteservering.
Det var då de kom, det äkta paret av modell Ä, och satte sig när de parkerat sin boxertik utanför. Efter att ha ätit massor med luncher på Kajutan under snart två år, vet jag att betjäningen håller världsklass. Men jag blev lite förvånad när hon omgående blev serverad en skål vatten med samma självklarhet som bröd och tapenade bärs ut till de tvåbenta.
Servitrisen kom även med mitt tilltugg. »Jag vet faktiskt inte vad du kommer att få äta idag. Jag bad Peter fixa en överraskning« sa hon och tittade finurligt på mig. Det gjorde ju inte saken sämre. Vid de tidigare tillfällen jag blivit undfägnad en fisk surpris, som egentligen inte finns på menyn, har smaklökarna slagit dubbla frivolter.
Då hade jag redan kommit i samspråk med mina nya kompisar och det var med stigande intresse jag fick höra hisnande historier om den självsvåldiga och egensinniga ordföranden i deras bostadsrättsförening. Vi pratade även om fisk och vuxenutbildning, två ämnen som av allt att döma förenade oss.
Mitt under mitt miniföredrag om komvuxförordningen kom serivitrisen ut igen. Hon såg lite generad ut. »Fan, vad larviga dom är. Dom sa att den heter Lillemors heta dröm« sa hon när hon placerade den väldoftande och vackra anrättningen framför mig. Het, i betydelsen kryddstark, var den kanske inte. Men en sån dröm! Pocherad kolja med dill- och gräslökssås skojar man inte bort en torsdagförmiddag (jag är verkligen en sucker for gräslök).
Medan jag ägnade koljan all uppmärksamhet njöt mina bordsgrannar av sina fiskläckerheter. Den äldre damen verkade emellertid sitta och marinera på något tankedigert. När jag reste mig och gjorde mig redo att gå, spratt hon till. »Undrar egentligen hur han sköter sitt pastorat?« frågade hon och tittade på mig med outgrundlig blick.
Efter att under en lång period regelbundet ha ätit mina luncher på restaurang Vino Tapas började jag så småningom frekventera etablissemanget även kvällstid. Men en förhatlig nota från en junikväll skulle komma att sätta tvärstopp för mina besök på favorithaket för all framtid.
Emellertid var det varken mat eller miljö som lockade mig till VT även om trakteringen låg way beyond de flesta lunchhak i området. De serverade bland annat en gudomlig grillad tonfisk som jag kommer att minnas så länge jag lever. O nej, anledningen till mina besök hade mänskliga drag.
Det blir ju lätt så, att man som stammis börjar tjôta lite med personalen och utvecklar en relation, äkta eller inte må vara osagt. Men i alla fall… Nå, en kväll i juni skulle denna relation på allvar förbättras. Så fylld av vin och mannamod styrde jag och A kosan till Övre husar och slog oss ner.
Det gick väl bra till en början; tjôtet flöt på som det skulle. Men det var mer som flöt den kvällen. Snart skulle jag prompt bära slipers, ty föremålet för mitt intresse var namne med Raskens hustru. Så självklart började jag, inspirerad av Sven Wollter, med framskjuten underkäke och konstlad småländska skandera »Slipers!!! Ida… ska vi bära slipers…«
Förvånande nog blev det inga slipers burna, varken på egen hand eller i sällskap. Men betala skulle vi ju däremot göra. Notan kom in och jag såg kvällens sista tillfälle komma till mig som manna från himmelen. Så jag snappade åt mig den och begav mig in i kärlekens gap.
Det var då det hände. Efter att ha fått ner min signatur på den streckade raden, fick jag även ner någonting annat. Frågan är bara vad. Jag är alltså hundraprocentigt säker på att jag skrev ett meddelande till den undersköna, men har inte en susning om hur meddelandet löd.
Var det bara en stilla förfrågan om att bära slipers eller var det något betydligt mindre oskyldigt? Det får jag aldrig veta. Om inte alla restaurangslippar skickas in till Skatteverket för bevarande i evighet förstås.
Att uttala ”baguette” som det stavas och blanda ihop carpaccio med gazpacho är inte okej på en restaurang som tycker man ska dega upp 345 pengar för ett grillat kalvhjärta. Och det skulle bara bli värre. Men först ett litet hopp tillbaka i tiden:
Jag insåg under fredagswhiskyn häromsistens att i år firar J och jag tjugoårsjubileum som vänner. Det är stort. Det var dock inte därför han hade letat sig ner från huvudstaden innevarande veckända utan bara för att det var så längesen vi senast sågs. Sålunda var det inte heller jubileet som gjorde att vi hade bestämt att tillbringa fredagskvällen på lyxrestaurang.
Hursomhelst befann vi oss fredagen den trettonde (!) på Swedish Taste, ett näringsställe med uppenbara Guide Michelin-ambitioner. De reklamför sig själva med att varje rätt presenteras med ”lättsam och lekfull attityd”. Bah! Nonchalant och oengagerad är bättre beskrivningar. Bara en sån sak som att kvällens värdinna inte reagerade när hon spillde vin på den vita linneduken säger det mesta. Då kommer man inte undan med att borsta bort baguettesmulorna med ett för ändamålet avsett specialkit.
Maten då? Jodå… kalvhjärtat var väl okej. Men granskotten kunde jag lika gärna ha klarat mig utan; de var inte så märkvärdiga. Och vad som egentligen skiljer vildpeppar från vanlig hederlig piper nigrum kunde i alla fall inte mina smaklökar avgöra. Det var dock lite kul att oxen kom från Dalsjöfors. Det ger en liten fingervisning om att etablissemangets ambition att satsa på närproducerat stämmer till viss del. Kokkonst på den här nivån tenderar att bli rejält fjantig och den motiverar i sanning inte en fyrsiffrig nota med en tvåa i början.
Nåväl. Dialektfantast som jag är, började jag bubbla inombords när jag hörde det skånska idiomet komma från servisens läppar. Men när det blandas med ignorans och nonchalans blir det bara plågsamt. Myten är alltså sann: det finns dryga skåningar! Dessutom är akrylnaglar med blå pärlemor alltid en styggelse. Frågan är om dessa djävulens påfund inte var det mest svåruthärdliga under kvällen.
Senaste kommentarer