En ynkryggs bekännelse

Efter att under en lång period regelbundet ha ätit mina luncher på restaurang Vino Tapas började jag så småningom frekventera etablissemanget även kvällstid. Men en förhatlig nota från en junikväll skulle komma att sätta tvärstopp för mina besök på favorithaket för all framtid.

Emellertid var det varken mat eller miljö som lockade mig till VT även om trakteringen låg way beyond de flesta lunchhak i området. De serverade bland annat en gudomlig grillad tonfisk som jag kommer att minnas så länge jag lever. O nej, anledningen till mina besök hade mänskliga drag.

Det blir ju lätt så, att man som stammis börjar tjôta lite med personalen och utvecklar en relation, äkta eller inte må vara osagt. Men i alla fall… Nå, en kväll i juni skulle denna relation på allvar förbättras. Så fylld av vin och mannamod styrde jag och A kosan till Övre husar och slog oss ner.

Det gick väl bra till en början; tjôtet flöt på som det skulle. Men det var mer som flöt den kvällen. Snart skulle jag prompt bära slipers, ty föremålet för mitt intresse var namne med Raskens hustru. Så självklart började jag, inspirerad av Sven Wollter, med framskjuten underkäke och konstlad småländska skandera »Slipers!!! Ida… ska vi bära slipers…«

Förvånande nog blev det inga slipers burna, varken på egen hand eller i sällskap. Men betala skulle vi ju däremot göra. Notan kom in och jag såg kvällens sista tillfälle komma till mig som manna från himmelen. Så jag snappade åt mig den och begav mig in i kärlekens gap.

Det var då det hände. Efter att ha fått ner min signatur på den streckade raden, fick jag även ner någonting annat. Frågan är bara vad. Jag är alltså hundraprocentigt säker på att jag skrev ett meddelande till den undersköna, men har inte en susning om hur meddelandet löd.

Var det bara en stilla förfrågan om att bära slipers eller var det något betydligt mindre oskyldigt? Det får jag aldrig veta. Om inte alla restaurangslippar skickas in till Skatteverket för bevarande i evighet förstås.