Upphetsad och larvig

Ett par månader efter första fiaskot blev jag stoppad av en helt främmande karl på Avenyn. »Åh, en kändis. Det var du som var med på Jeopardy, va? Du var så duktig«, sa han och blev närgången som den värsta frottör. Dock måste främlingens världsbild varit en smula skev. Duktig kan man definitivt inte kalla den som goofar rejält inför tiotusentals tevetittare.

Som den besserwisser och linslus jag är har det under årens lopp varit självklart att delta i allehanda frågesportsprogram. Jag ska inte sticka under stol med att möjligheten att dra hem storkovan har varit en bidragande drivkraft. Men framgången har väl varit sisådär. Jag har fått nöja mig med mina fifteen minutes istället. Och en icke-fungerande mp3-spelare med bruksanvisning på spanska.

Nå. Många kanske skulle gå i spinn av att få träffa Härenstam och svärmorsdrömmen Richard Olsson. Men jag nöjer mig med att nämna dem vid namn. Märkvärdigare än så var de inte. Faktiskt blev jag mer imponerad av Hoa Hoa Dahlgren; han var lite mer min typ. Lagom skabrös och inte ett dugg von oben.

Men inte heller hos den gamle tyngdlyftaren fick jag visa hur kunnig jag var med mina udda kunskaper. Jag blev rejält utskåpad av människor med normalt vetande om fotbolls-VM, gamla kungar och marktäckare (då hade jag aldrig hört talas om denna märkliga företeelse).

Visst, jag ska villigt erkänna att jag blev rejält imponerad av mina medtävlare. Jag drogs med i den allmänna upphetsningen och var inte sen att visa min uppskattning. Detta tilltag togs emot med blandade känslor av produktionsledningen.

I pausen kom Hoa Hoa fram till mig, la en kraftig arm runt mina späda axlar och sa med sträng röst, dock med en liten glimt i ögat: »Det är bra, Luthman. Man ska vilja vinna, men tycka om att förlora. Men du behöver inte applådera efter varje fråga du bommar. Det ser lite larvigt ut i teve.«