Den gamle sjöbjörnen

Vad sjutton heter kolja på engelska? Jag grunnade febrilt medan den gamle Miamibon tittade vänligt på mig. Varför ville han veta vad det var för fisk i min gratäng? Alla engelska fiskar stimmade genom min hjärna: cod, herring, trout. Jag lyckades till och med prestera en gammal hederlig perch. Men koljan var som bortblåst.

Nu har det alltså hänt igen. Under tisdagens lunch kom jag i samspråk med två andra gäster på restaurang Kajutan. Precis anlända från en tur med Hurtigrutten och en tripp till Oslo slog mannen och kvinnan sig ner bredvid och genast var snacket i full gång.

Jag måste ju tillstå att det inte är jättelätt att artighetskonversera på ett främmande språk, även om jag anser mig hyfsat duktig på engelska. Det började i och för sig rätt enkelt: »Well sir, what can you recommend?« frågade mannen. Jag svävade kanske lite på målet eftersom jag endast hade bilder av dollarmiljonärer för ögonen. Mina nyfunna floridavänner var nämligen ute på en fyraveckorsturné i Norden. Och det kan ju inte vara jättebilligt. Tänkte jag. Men sa naturligtvis inget.

Nå. Jag lyckades samla tankarna. »It doesn’t matter what you order. Everything is delicious here« svarade jag och repliken kom blixtsnabbt: »You must come here quite often. I guess you work in the neighborhood.« Och det får man ju verkligen säga att jag gör. »Just across the street.«

Mr. Dacosta (nu hade vi presenterat oss för varandra) fortsatte att betrakta mig med snälla ögon. »You must be an architect« sa han och knäppte med fingrarna som om han plötsligt hade hittat The Big Answer. Lätt konsternerad av detta antagande förklarade jag att mitt område inte alls var hus utan PR – Public Relations. »Then you really ARE an architect!« Han skrattade till och fortsatte: »You build fantastic constructions out of nothing by putting things together and deciding where to invest money in order to achieve your goals.« Jag skrockade lite och höjde min kaffekopp till hans ära och gjorde mig redo att gå: »I’m sorry, but I must return to work. Thanks for a nice conversation.«

Då tog Mrs. Dacosta till orda för första gången: »Of course you mustn’t! You can eat lunch for hours if you like. You’re the boss, aren’t you?« Jag log och skakade på huvudet: »Unfortunately not. I’m just a petty official.«

Åter en gång gjorde jag mig redo att gå, men Mr. Dacosta drog ner mig på stolen. »I’m gonna tell you a story: When I married Laura, she said to me: ”now I’m the boss… boss over nothing”.« Ett bullrande skratt letade sig upp från hans inre. Jag krystade fram ett pliktskyldigt och lyckades äntligen ta mig ner från stolen och komma iväg. Och då, på väg ut, uppenbarade sig en känd gestalt i mitt inre: Kapten Haddock! Fiskuschlingen heter ju haddock!