Jag fick dras med fäet

Trots att det var sen eftermiddag och ännu inte full sommar på riktigt strålade den varma solen från en klarblå himmel. Jobbet var slut för veckan och allt annat än att fira livet med en fisksoppa och ett glas vitt på Kajutans uteservering hade varit kriminellt. E visade mig till mitt vanliga bord – det numera så kallade VIP-bordet – och jag slog mig ner.

Vid grannbordet satt ett sällskap på tre personer som gjorde sig redo att gå. Trodde jag. En av dem hörde inte dit och blev sittande. Den sliriga mannen, som var i sextioårsåldern, tittade på mig med dimmig blick och gjorde en avvärjande gest med båda händerna. »Jag är absolut inte bög. Jag tycker bara om att prata.« Okej, tänkte jag, dårmagneten har alltså aktiverats igen… jag som bara ville njuta av den goda maten. Och tjôta lite med servisen. »Nähä, du får ha precis vilka preferenser du vill så länge du inte gör någon illa. It’s none of my business«, svarade jag och högg in på brödet och tog en smutt på vinet, som just hade kommit ut.

Han såg tyvärr mitt svar som en invit, eller snarare som en inbjudan till fortsatt konversation. »Åhå du… jag hade ju egentligen tänkt att gå. Men du verkar ju trevlig, så jag får nog sitta ett tag till fast jag redan har setat här i fyra timmar.« Jävlars helvete, mumlade jag för mig själv medan mannen vände sig till L och vrålade: »FRÖKEN, JAG FÅR EN KOPP KAFFE OCH EN SEXA TILL!«

Vi fick våra beställningar ungefär samtidigt, men han tänkte absolut inte låta maten, eller snarare whiskyn, tysta mun. »Jag förstår inte varför man går på lokal om man inte vill prata. Jag går ofta ut ensam eftersom jag tycker om att prata«, sa’n.  Själv satt jag tyst en stund, tog ett par skedar soppa. Så småningom la jag stilla ner mitt bestick och vände mig mot mannen med en lätt överdriven grandezza: »Men ibland kan det vara förfärligt skönt att slinka ner ensam i ett hörn och beskåda mänsklighetens förfall.« Min förhoppning var att spydigheten skulle träffa som en dolk i mellangärdet och få tyst på honom. Det gjorde den inte. Tvärtom. Han gick igång ordentligt.

»Äh! Det kan man ju lika gärna göra hemma. Man MÅSTE ju snacka lite när man träffas ute så här.« Nu lät han nästan lite aggressiv och jag stålsatte mig för en mindre utskällning. Men den kom aldrig. Istället började han spy galla över serveringspersonalen; han kallade dem både nonchalanta och otrevliga. Då blev jag förbannad: »Hörrudu! Jag har käkat här regelbundet i nästan två år och kan lova dig att du inte får bättre service nån annanstans i stan.« Han tittade på mig med tom blick: »Jasså… dom har snärjt dig också. Jaja… vänta du bara… du kommer snart att bli varse…«

Jävlar, vad jag ville byta bord nu. Men det var fullt på hela uteserveringen så det var lygens att få lite lugn och ro till kaffet. Jag fick nöja mig med deltagande ögonkast från E och L som slet så svetten lackade bland både folk och fä. Mest folk. Det var jag som fick dras med fäet.

Medan jag satt och begrundande min situation hörde jag mannen vid sidan mässa om både sitt golfspel och sin knäoperation. När han dessutom hade redogjort för sin nyligen genomförda gastric bypass tittade han ner mot mitt mellangärde, la huvudet på sned och sa med en kännares min »Mja… sjuttitvå, skulle jag gissa…« Nu tänkte jag säga någonting om lämpligheten i att hinka whisky med en nyopererad mage, men avstod. Det gäller ju att välja sina strider. I stället skakade jag på huvudet och gav honom det rätta svaret: »Sextitvå. Om jag anstränger mig…« Han skrattade till: »Hehe… ja, du är ju inte så lång förstås.«

Plötsligt sträckte han ut handen och tog av mig mina solglas: »Fan… var inte så hemlighetsfull. Jag får kolla… Jaja… Ray Ban.« Han satte dem på sig och sa: »Men, vad fan… det är ju ingen skillnad mot mina. Och dom pröjsade jag två och fem för.« Jag slet mina Wayfarer ur hans händer och höjde ett pekfinger till varning. Nu skulle han få se på fan. Men då slog han sig på knäna och höjde rösten igen: »NÄ, NU ÄR DET DAGS ATT GÅ… JAG SKA TILL AVALON OCH JAGA DAMER.« Sen lutade han sig fram mot mig och sa med betydligt mindre bokstäver: »Jag vill knulla…« Han reste sig och sladdade in på Kajutan medan han mumlade något om att »ta det på krita«.

När stans trevligaste servitriser kom för att rensa hans bord hade de något förfärat i sina ögon. »Jag är så lessen att du fick sitta bredvid honom« sa E och L fyllde i: »Han är trevlig när han är nykter. Men det är han inte så ofta…«

* * *

Ja, det är nu några månader sedan dess. Jag äter fortfarande på Kajutan. Men det gör tydligen inte min samtalspartner. Jag undrar alltjämt om det är jag som fått honom att avstå.