Melinda

Den sista lördagen i oktober bjöd på ett fantastiskt höstväder med strålande sol och klar, hög luft. Jag hade precis slagit mig ner på bänken i busskuren utanför Nordstan för att författa dagens inköpslista när jag hörde någon som hummade lite tystlåtet vid min sida. När jag lyfte blicken såg jag en lätt bedagad herre stå och vagga på fotsulorna. Inte så att han tillhörde de helt vinddrivnas skara, men livet hade nog inte behandlat honom med silkesvantar om man så säger. »Ursäkta min gode man, kan ni förtälja vilket datum vi har idag?« frågade han. »Visst kan jag det. I dag är det den tjugonionde. Oktober alltså« svarade jag. Han begrundade detta ett tag innan han tog till orda igen: »Jasså. Jaha. Den tjugonionde allaredan. Det var värst.« Sen lomade han iväg bort mot Gustaf Adolfs Torg med händerna djupt nedkörda i rockfickorna och axlarna högt uppdragna.

Jag följde honom med blicken tills han försvann utom synhåll. När han inte ens var en liten prick återgick jag till min handlingslista. Precis när jag hade satt den röda paprikan på pränt hörde jag ett nytt hummande vid min sida. Jag lyfte åter blicken och mötte ett par plirande ögon. De tillhörde en urgammal dam med lätt antydan till cykelrygg. Hon viftade med ett kort från Stockholms Lokaltrafik. »Ursäkta, men vet du hur man tar sig till Karl Gustavs parkgata?«

Nu ställdes jag inför ett delikat problem; avsåg hon att resa till Karl Gustavsgatan eller Parkgatan? Innan jag hann be om ett förtydligande, skulle hon komplicera det hela ännu mer. »Dom sa att jag ska stiga av på Vasaplatsen.« Vilka »dom« är framgick inte, men de hade uppenbarlligen inte full koll på den göteborska lokaltrafiken. »Hör här« började jag och försökte att inte låta alltför sarkastisk. »Vi har en Parkgatan och en Karl Gustavsgatan här och de ligger inte jättenära varandra. Och Vasaplatsen är inte den allra bästa hållplatsen om du ska till någon av dessa gator. Är du helt på det klara med vart du ska?«

Hon tittade på mig som om jag sagt något ytterst obscent. »Vasaplatsen blir bra. Jag tar Vasaplatsen.« Jag suckade tyst inombords och längtade väldigt mycket efter mina egna, betydligt enklare, paprikabekymmer. »Okej, då kan du till exempel ta treans spårvagn…« Innan jag hann fullfölja meningen gnisslade en trea in och damen vände mig genast ryggen och klev på. Och jag som just hade tänkt att erbjuda henne en förläsning om vårt herostratiska biljettsystem.

Nå. Förvissad om att dagens kvot av original var fylld med råge, strosade jag  bort mot Kungstorget där jag skulle träffa M för vidarebefordran till en välsmakande thailunch. Eftersom jag i vanlig ordning var för tidig, slog jag mig ner på en bänk och slöt ögonen för att föras bort i tid och rum av de smäktande trumpettonerna från musikanten några meter bort.

Plötsligt var det någon som buffade mig i sidan. När jag öppnade ögonen hade en man av utländskt ursprung – kanske han var rom, det är i och för sig helt egalt – slagit sig ner alldeles bredvid. Han sa inte ett ljud. Men han buffade mig ånyo i sidan, log milt och sträckte fram ett äpple. Jag skakade på huvudet eftersom jag strax skulle befinna mig på Spice i färd med att fylla magen med något annat. Men han nickade uppfordrande och sträckte fram äpplet ytterligare en bit. Jaja, det var bara att bita i det sura.

Jag tog emot frukten och tittade på den lilla klisterlappen: »Melinda« stod det med snirkliga bokstäver. Den tystlåtne mannen buffade mig en tredje gång och sträckte fram en liten kniv med rött skaft. Som den självklaraste sak i världen tog jag emot den och skar en bit av äpplet. Jag stoppade äppelbiten i munnen och räckte tillbaka kniven. Han skar en bit av sitt eget äpple, som han precis tagit ur fickan. Jag fick tillbaka kniven. Och så fortgick det ett tag. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka.

Där satt vi, två främlingar på ett torg i en västsvensk stad, och delade på en kniv och två äpplen. Ingen sa ett ord. Det behövdes inte.