Och så var cirkeln sluten

Han var minst en och åttio lång och vägde säkerligen i närheten av två Luthman. På huvudet hade han en röd bandana och hakan pryddes av ett imponerande getskägg. Han tog den sista slurken ur kopparbergsburken innan han knycklade ihop den och förpassade den till papperskorgen.

Bjässen tog ett par steg närmare och även om jag inte blev rädd, kändes det faktiskt rätt skönt att det fanns fler människor på busshållplatsen. Plötsligt drog han ner dragkedjan på sin slitna skinnpaj.

»Tjenare… vet du vem det här är?« Han stötte upprepade gånger sitt stora pekfinger mot bröstet. Under jackan skymtade bilden av en låghårig man med en skimrande aura kring huvudet. Clifford Lee Burton stod det under porträttet.

»Det är ju Metallicas gamla basist som dog i en bussolycka« sa jag. Han höjde förvånat på ögonbrynen. »Åhå… du verkar ha koll. Bästa låten då?« Jävlar, jag är ju inte så hängiven att jag kan ha en riktig åsikt. Så det är nog bäst att fega lite, tänkte jag och längtade väldigt mycket efter vinet och den hemlagade pizzan som väntade på mig i Björkekärr.

»Jaa… det finns ju några stycken… jag fick upp ögonen för Metallica när jag hörde Eye of the Beholder. Sen gillar jag ju Master of Puppets och hela svarta albumet.« Snacka om helgardering! »Det är bra grabben« sa han och klappade mig på axeln. Just då bromsade äntligen sjuttonbussen in och jag hoppade på.

Jag måste erkänna att jag trots allt var lite skakig efter mötet. Så den äldre damen, som slog sig ner bredvid och med viss värdighet ställde Kånkenryggsäcken i knät, utgjorde en lugnande kontrast till den intensiva metallfantasten. Hon plockade fram ett korsord och skrev några ord innan hon tydligen stötte på patrull och kliade sig frenetiskt med pennan i den grå kalufsen.

Nyfiken som jag är, försökte jag snegla lite på korsordet för att få reda på vad det var hon grunnande på. Tydligen var jag inte diskret nog eftersom hon såg mitt intresse som en invit till att lösa tillsammans. »Du råkar inte veta vem som skrev På drift?« frågade hon. »Jodå, det var Jack Kerouack. K-E-R-O-U-A-C-K« svarade jag och damen fyllde i den rätta lösningen. »Honom har jag aldrig hört talas om. Känner du till någon gammal inkahövding också? Nio bokstäver.« Men där gick jag bet. »Inte en susning! Historia är inte min grej« sa jag. »Nänä, man kan ju inte veta allt« replikerade hon och vände sig bort.

Vi satt tysta bredvid varandra medan bussen letade sig fram genom de östra stadsdelarna. Strax innan Studiegången reste sig damen och vände sig åter till mig: »Du ska väl av här förstås.« Högst förbryllad över hur hon kunde veta det, sa jag »tack« och steg av i mörkret.

Några timmar senare satt jag mätt och belåten i M:s soffa och smuttade på det sista vinet. På stereon sjöng Lou Reed Goodnight Ladies. M kom in i vardagsrummet med nybryggt kaffe. »Du har väl hört att Lou Reed är ute på turné med Metallica?« frågade hon.