Bjässen tog ett par steg närmare och även om jag inte blev rädd, kändes det faktiskt rätt skönt att det fanns fler människor på busshållplatsen. Plötsligt drog han ner dragkedjan på sin slitna skinnpaj.

»Tjenare… vet du vem det här är?« Han stötte upprepade gånger sitt stora pekfinger mot bröstet. Under jackan skymtade bilden av en låghårig man med en skimrande aura kring huvudet. Clifford Lee Burton stod det under porträttet.

»Det är ju Metallicas gamla basist som dog i en bussolycka« sa jag. Han höjde förvånat på ögonbrynen. »Åhå… du verkar ha koll. Bästa låten då?« Jävlar, jag är ju inte så hängiven att jag kan ha en riktig åsikt. Så det är nog bäst att fega lite, tänkte jag och längtade väldigt mycket efter vinet och den hemlagade pizzan som väntade på mig i Björkekärr.

»Jaa… det finns ju några stycken… jag fick upp ögonen för Metallica när jag hörde Eye of the Beholder. Sen gillar jag ju Master of Puppets och hela svarta albumet.« Snacka om helgardering! »Det är bra grabben« sa han och klappade mig på axeln. Just då bromsade äntligen sjuttonbussen in och jag hoppade på.

Jag måste erkänna att jag trots allt var lite skakig efter mötet. Så den äldre damen, som slog sig ner bredvid och med viss värdighet ställde Kånkenryggsäcken i knät, utgjorde en lugnande kontrast till den intensiva metallfantasten. Hon plockade fram ett korsord och skrev några ord innan hon tydligen stötte på patrull och kliade sig frenetiskt med pennan i den grå kalufsen.

Nyfiken som jag är, försökte jag snegla lite på korsordet för att få reda på vad det var hon grunnande på. Tydligen var jag inte diskret nog eftersom hon såg mitt intresse som en invit till att lösa tillsammans. »Du råkar inte veta vem som skrev På drift?« frågade hon. »Jodå, det var Jack Kerouack. K-E-R-O-U-A-C-K« svarade jag och damen fyllde i den rätta lösningen. »Honom har jag aldrig hört talas om. Känner du till någon gammal inkahövding också? Nio bokstäver.« Men där gick jag bet. »Inte en susning! Historia är inte min grej« sa jag. »Nänä, man kan ju inte veta allt« replikerade hon och vände sig bort.

Vi satt tysta bredvid varandra medan bussen letade sig fram genom de östra stadsdelarna. Strax innan Studiegången reste sig damen och vände sig åter till mig: »Du ska väl av här förstås.« Högst förbryllad över hur hon kunde veta det, sa jag »tack« och steg av i mörkret.

Några timmar senare satt jag mätt och belåten i M:s soffa och smuttade på det sista vinet. På stereon sjöng Lou Reed Goodnight Ladies. M kom in i vardagsrummet med nybryggt kaffe. »Du har väl hört att Lou Reed är ute på turné med Metallica?« frågade hon.

Jag följde honom med blicken tills han försvann utom synhåll. När han inte ens var en liten prick återgick jag till min handlingslista. Precis när jag hade satt den röda paprikan på pränt hörde jag ett nytt hummande vid min sida. Jag lyfte åter blicken och mötte ett par plirande ögon. De tillhörde en urgammal dam med lätt antydan till cykelrygg. Hon viftade med ett kort från Stockholms Lokaltrafik. »Ursäkta, men vet du hur man tar sig till Karl Gustavs parkgata?«

Nu ställdes jag inför ett delikat problem; avsåg hon att resa till Karl Gustavsgatan eller Parkgatan? Innan jag hann be om ett förtydligande, skulle hon komplicera det hela ännu mer. »Dom sa att jag ska stiga av på Vasaplatsen.« Vilka »dom« är framgick inte, men de hade uppenbarlligen inte full koll på den göteborska lokaltrafiken. »Hör här« började jag och försökte att inte låta alltför sarkastisk. »Vi har en Parkgatan och en Karl Gustavsgatan här och de ligger inte jättenära varandra. Och Vasaplatsen är inte den allra bästa hållplatsen om du ska till någon av dessa gator. Är du helt på det klara med vart du ska?«

Hon tittade på mig som om jag sagt något ytterst obscent. »Vasaplatsen blir bra. Jag tar Vasaplatsen.« Jag suckade tyst inombords och längtade väldigt mycket efter mina egna, betydligt enklare, paprikabekymmer. »Okej, då kan du till exempel ta treans spårvagn…« Innan jag hann fullfölja meningen gnisslade en trea in och damen vände mig genast ryggen och klev på. Och jag som just hade tänkt att erbjuda henne en förläsning om vårt herostratiska biljettsystem.

Nå. Förvissad om att dagens kvot av original var fylld med råge, strosade jag  bort mot Kungstorget där jag skulle träffa M för vidarebefordran till en välsmakande thailunch. Eftersom jag i vanlig ordning var för tidig, slog jag mig ner på en bänk och slöt ögonen för att föras bort i tid och rum av de smäktande trumpettonerna från musikanten några meter bort.

Plötsligt var det någon som buffade mig i sidan. När jag öppnade ögonen hade en man av utländskt ursprung – kanske han var rom, det är i och för sig helt egalt – slagit sig ner alldeles bredvid. Han sa inte ett ljud. Men han buffade mig ånyo i sidan, log milt och sträckte fram ett äpple. Jag skakade på huvudet eftersom jag strax skulle befinna mig på Spice i färd med att fylla magen med något annat. Men han nickade uppfordrande och sträckte fram äpplet ytterligare en bit. Jaja, det var bara att bita i det sura.

Jag tog emot frukten och tittade på den lilla klisterlappen: »Melinda« stod det med snirkliga bokstäver. Den tystlåtne mannen buffade mig en tredje gång och sträckte fram en liten kniv med rött skaft. Som den självklaraste sak i världen tog jag emot den och skar en bit av äpplet. Jag stoppade äppelbiten i munnen och räckte tillbaka kniven. Han skar en bit av sitt eget äpple, som han precis tagit ur fickan. Jag fick tillbaka kniven. Och så fortgick det ett tag. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka.

Där satt vi, två främlingar på ett torg i en västsvensk stad, och delade på en kniv och två äpplen. Ingen sa ett ord. Det behövdes inte.

Vid grannbordet satt ett sällskap på tre personer som gjorde sig redo att gå. Trodde jag. En av dem hörde inte dit och blev sittande. Den sliriga mannen, som var i sextioårsåldern, tittade på mig med dimmig blick och gjorde en avvärjande gest med båda händerna. »Jag är absolut inte bög. Jag tycker bara om att prata.« Okej, tänkte jag, dårmagneten har alltså aktiverats igen… jag som bara ville njuta av den goda maten. Och tjôta lite med servisen. »Nähä, du får ha precis vilka preferenser du vill så länge du inte gör någon illa. It’s none of my business«, svarade jag och högg in på brödet och tog en smutt på vinet, som just hade kommit ut.

Han såg tyvärr mitt svar som en invit, eller snarare som en inbjudan till fortsatt konversation. »Åhå du… jag hade ju egentligen tänkt att gå. Men du verkar ju trevlig, så jag får nog sitta ett tag till fast jag redan har setat här i fyra timmar.« Jävlars helvete, mumlade jag för mig själv medan mannen vände sig till L och vrålade: »FRÖKEN, JAG FÅR EN KOPP KAFFE OCH EN SEXA TILL!«

Vi fick våra beställningar ungefär samtidigt, men han tänkte absolut inte låta maten, eller snarare whiskyn, tysta mun. »Jag förstår inte varför man går på lokal om man inte vill prata. Jag går ofta ut ensam eftersom jag tycker om att prata«, sa’n.  Själv satt jag tyst en stund, tog ett par skedar soppa. Så småningom la jag stilla ner mitt bestick och vände mig mot mannen med en lätt överdriven grandezza: »Men ibland kan det vara förfärligt skönt att slinka ner ensam i ett hörn och beskåda mänsklighetens förfall.« Min förhoppning var att spydigheten skulle träffa som en dolk i mellangärdet och få tyst på honom. Det gjorde den inte. Tvärtom. Han gick igång ordentligt.

»Äh! Det kan man ju lika gärna göra hemma. Man MÅSTE ju snacka lite när man träffas ute så här.« Nu lät han nästan lite aggressiv och jag stålsatte mig för en mindre utskällning. Men den kom aldrig. Istället började han spy galla över serveringspersonalen; han kallade dem både nonchalanta och otrevliga. Då blev jag förbannad: »Hörrudu! Jag har käkat här regelbundet i nästan två år och kan lova dig att du inte får bättre service nån annanstans i stan.« Han tittade på mig med tom blick: »Jasså… dom har snärjt dig också. Jaja… vänta du bara… du kommer snart att bli varse…«

Jävlar, vad jag ville byta bord nu. Men det var fullt på hela uteserveringen så det var lygens att få lite lugn och ro till kaffet. Jag fick nöja mig med deltagande ögonkast från E och L som slet så svetten lackade bland både folk och fä. Mest folk. Det var jag som fick dras med fäet.

Medan jag satt och begrundande min situation hörde jag mannen vid sidan mässa om både sitt golfspel och sin knäoperation. När han dessutom hade redogjort för sin nyligen genomförda gastric bypass tittade han ner mot mitt mellangärde, la huvudet på sned och sa med en kännares min »Mja… sjuttitvå, skulle jag gissa…« Nu tänkte jag säga någonting om lämpligheten i att hinka whisky med en nyopererad mage, men avstod. Det gäller ju att välja sina strider. I stället skakade jag på huvudet och gav honom det rätta svaret: »Sextitvå. Om jag anstränger mig…« Han skrattade till: »Hehe… ja, du är ju inte så lång förstås.«

Plötsligt sträckte han ut handen och tog av mig mina solglas: »Fan… var inte så hemlighetsfull. Jag får kolla… Jaja… Ray Ban.« Han satte dem på sig och sa: »Men, vad fan… det är ju ingen skillnad mot mina. Och dom pröjsade jag två och fem för.« Jag slet mina Wayfarer ur hans händer och höjde ett pekfinger till varning. Nu skulle han få se på fan. Men då slog han sig på knäna och höjde rösten igen: »NÄ, NU ÄR DET DAGS ATT GÅ… JAG SKA TILL AVALON OCH JAGA DAMER.« Sen lutade han sig fram mot mig och sa med betydligt mindre bokstäver: »Jag vill knulla…« Han reste sig och sladdade in på Kajutan medan han mumlade något om att »ta det på krita«.

När stans trevligaste servitriser kom för att rensa hans bord hade de något förfärat i sina ögon. »Jag är så lessen att du fick sitta bredvid honom« sa E och L fyllde i: »Han är trevlig när han är nykter. Men det är han inte så ofta…«

* * *

Ja, det är nu några månader sedan dess. Jag äter fortfarande på Kajutan. Men det gör tydligen inte min samtalspartner. Jag undrar alltjämt om det är jag som fått honom att avstå.

Nu har det alltså hänt igen. Under tisdagens lunch kom jag i samspråk med två andra gäster på restaurang Kajutan. Precis anlända från en tur med Hurtigrutten och en tripp till Oslo slog mannen och kvinnan sig ner bredvid och genast var snacket i full gång.

Jag måste ju tillstå att det inte är jättelätt att artighetskonversera på ett främmande språk, även om jag anser mig hyfsat duktig på engelska. Det började i och för sig rätt enkelt: »Well sir, what can you recommend?« frågade mannen. Jag svävade kanske lite på målet eftersom jag endast hade bilder av dollarmiljonärer för ögonen. Mina nyfunna floridavänner var nämligen ute på en fyraveckorsturné i Norden. Och det kan ju inte vara jättebilligt. Tänkte jag. Men sa naturligtvis inget.

Nå. Jag lyckades samla tankarna. »It doesn’t matter what you order. Everything is delicious here« svarade jag och repliken kom blixtsnabbt: »You must come here quite often. I guess you work in the neighborhood.« Och det får man ju verkligen säga att jag gör. »Just across the street.«

Mr. Dacosta (nu hade vi presenterat oss för varandra) fortsatte att betrakta mig med snälla ögon. »You must be an architect« sa han och knäppte med fingrarna som om han plötsligt hade hittat The Big Answer. Lätt konsternerad av detta antagande förklarade jag att mitt område inte alls var hus utan PR – Public Relations. »Then you really ARE an architect!« Han skrattade till och fortsatte: »You build fantastic constructions out of nothing by putting things together and deciding where to invest money in order to achieve your goals.« Jag skrockade lite och höjde min kaffekopp till hans ära och gjorde mig redo att gå: »I’m sorry, but I must return to work. Thanks for a nice conversation.«

Då tog Mrs. Dacosta till orda för första gången: »Of course you mustn’t! You can eat lunch for hours if you like. You’re the boss, aren’t you?« Jag log och skakade på huvudet: »Unfortunately not. I’m just a petty official.«

Åter en gång gjorde jag mig redo att gå, men Mr. Dacosta drog ner mig på stolen. »I’m gonna tell you a story: When I married Laura, she said to me: ”now I’m the boss… boss over nothing”.« Ett bullrande skratt letade sig upp från hans inre. Jag krystade fram ett pliktskyldigt och lyckades äntligen ta mig ner från stolen och komma iväg. Och då, på väg ut, uppenbarade sig en känd gestalt i mitt inre: Kapten Haddock! Fiskuschlingen heter ju haddock!

Som den besserwisser och linslus jag är har det under årens lopp varit självklart att delta i allehanda frågesportsprogram. Jag ska inte sticka under stol med att möjligheten att dra hem storkovan har varit en bidragande drivkraft. Men framgången har väl varit sisådär. Jag har fått nöja mig med mina fifteen minutes istället. Och en icke-fungerande mp3-spelare med bruksanvisning på spanska.

Nå. Många kanske skulle gå i spinn av att få träffa Härenstam och svärmorsdrömmen Richard Olsson. Men jag nöjer mig med att nämna dem vid namn. Märkvärdigare än så var de inte. Faktiskt blev jag mer imponerad av Hoa Hoa Dahlgren; han var lite mer min typ. Lagom skabrös och inte ett dugg von oben.

Men inte heller hos den gamle tyngdlyftaren fick jag visa hur kunnig jag var med mina udda kunskaper. Jag blev rejält utskåpad av människor med normalt vetande om fotbolls-VM, gamla kungar och marktäckare (då hade jag aldrig hört talas om denna märkliga företeelse).

Visst, jag ska villigt erkänna att jag blev rejält imponerad av mina medtävlare. Jag drogs med i den allmänna upphetsningen och var inte sen att visa min uppskattning. Detta tilltag togs emot med blandade känslor av produktionsledningen.

I pausen kom Hoa Hoa fram till mig, la en kraftig arm runt mina späda axlar och sa med sträng röst, dock med en liten glimt i ögat: »Det är bra, Luthman. Man ska vilja vinna, men tycka om att förlora. Men du behöver inte applådera efter varje fråga du bommar. Det ser lite larvigt ut i teve.«

Idag var det one of those days igen. Fisksuget var på topp men beslutsångesten var stor. Jag gned min obefintliga skäggstubb och tittade uppgivet på servitrisen. »Idag får du bestämma vad jag ska äta« sa jag och slog mig mig ner i solen på Kajutans uteservering.

Det var då de kom, det äkta paret av modell Ä, och satte sig när de parkerat sin boxertik utanför. Efter att ha ätit massor med luncher på Kajutan under snart två år, vet jag att betjäningen håller världsklass. Men jag blev lite förvånad när hon omgående blev serverad en skål vatten med samma självklarhet som bröd och tapenade bärs ut till de tvåbenta.

Servitrisen kom även med mitt tilltugg. »Jag vet faktiskt inte vad du kommer att få äta idag. Jag bad Peter fixa en överraskning« sa hon och tittade finurligt på mig. Det gjorde ju inte saken sämre. Vid de tidigare tillfällen jag blivit undfägnad en fisk surpris, som egentligen inte finns på menyn, har smaklökarna slagit dubbla frivolter.

Då hade jag redan kommit i samspråk med mina nya kompisar och det var med stigande intresse jag fick höra hisnande historier om den självsvåldiga och egensinniga ordföranden i deras bostadsrättsförening. Vi pratade även om fisk och vuxenutbildning, två ämnen som av allt att döma förenade oss.

Mitt under mitt miniföredrag om komvuxförordningen kom serivitrisen ut igen. Hon såg lite generad ut. »Fan, vad larviga dom är. Dom sa att den heter Lillemors heta dröm« sa hon när hon placerade den väldoftande och vackra anrättningen framför mig. Het, i betydelsen kryddstark, var den kanske inte. Men en sån dröm! Pocherad kolja med dill- och gräslökssås skojar man inte bort en torsdagförmiddag (jag är verkligen en sucker for gräslök).

Medan jag ägnade koljan all uppmärksamhet njöt mina bordsgrannar av sina fiskläckerheter. Den äldre damen verkade emellertid sitta och marinera på något tankedigert. När jag reste mig och gjorde mig redo att gå, spratt hon till. »Undrar egentligen hur han sköter sitt pastorat?« frågade hon och tittade på mig med outgrundlig blick.

Emellertid var det varken mat eller miljö som lockade mig till VT även om trakteringen låg way beyond de flesta lunchhak i området. De serverade bland annat en gudomlig grillad tonfisk som jag kommer att minnas så länge jag lever. O nej, anledningen till mina besök hade mänskliga drag.

Det blir ju lätt så, att man som stammis börjar tjôta lite med personalen och utvecklar en relation, äkta eller inte må vara osagt. Men i alla fall… Nå, en kväll i juni skulle denna relation på allvar förbättras. Så fylld av vin och mannamod styrde jag och A kosan till Övre husar och slog oss ner.

Det gick väl bra till en början; tjôtet flöt på som det skulle. Men det var mer som flöt den kvällen. Snart skulle jag prompt bära slipers, ty föremålet för mitt intresse var namne med Raskens hustru. Så självklart började jag, inspirerad av Sven Wollter, med framskjuten underkäke och konstlad småländska skandera »Slipers!!! Ida… ska vi bära slipers…«

Förvånande nog blev det inga slipers burna, varken på egen hand eller i sällskap. Men betala skulle vi ju däremot göra. Notan kom in och jag såg kvällens sista tillfälle komma till mig som manna från himmelen. Så jag snappade åt mig den och begav mig in i kärlekens gap.

Det var då det hände. Efter att ha fått ner min signatur på den streckade raden, fick jag även ner någonting annat. Frågan är bara vad. Jag är alltså hundraprocentigt säker på att jag skrev ett meddelande till den undersköna, men har inte en susning om hur meddelandet löd.

Var det bara en stilla förfrågan om att bära slipers eller var det något betydligt mindre oskyldigt? Det får jag aldrig veta. Om inte alla restaurangslippar skickas in till Skatteverket för bevarande i evighet förstås.

Jag insåg under fredagswhiskyn häromsistens att i år firar J och jag tjugoårsjubileum som vänner. Det är stort. Det var dock inte därför han hade letat sig ner från huvudstaden innevarande veckända utan bara för att det var så längesen vi senast sågs. Sålunda var det inte heller jubileet som gjorde att vi hade bestämt att tillbringa fredagskvällen på lyxrestaurang.

Hursomhelst befann vi oss fredagen den trettonde (!) på Swedish Taste, ett näringsställe med uppenbara Guide Michelin-ambitioner. De reklamför sig själva med att varje rätt presenteras med ”lättsam och lekfull attityd”. Bah! Nonchalant och oengagerad är bättre beskrivningar. Bara en sån sak som att kvällens värdinna inte reagerade när hon spillde vin på den vita linneduken säger det mesta. Då kommer man inte undan med att borsta bort baguettesmulorna med ett för ändamålet avsett specialkit.

Maten då? Jodå… kalvhjärtat var väl okej. Men granskotten kunde jag lika gärna ha klarat mig utan; de var inte så märkvärdiga. Och vad som egentligen skiljer vildpeppar från vanlig hederlig piper nigrum kunde i alla fall inte mina smaklökar avgöra. Det var dock lite kul att oxen kom från Dalsjöfors. Det ger en liten fingervisning om att etablissemangets ambition att satsa på närproducerat stämmer till viss del. Kokkonst på den här nivån tenderar att bli rejält fjantig och den motiverar i sanning inte en fyrsiffrig nota med en tvåa i början.

Nåväl. Dialektfantast som jag är, började jag bubbla inombords när jag hörde det skånska idiomet komma från servisens läppar. Men när det blandas med ignorans och nonchalans blir det bara plågsamt. Myten är alltså sann: det finns dryga skåningar! Dessutom är akrylnaglar med blå pärlemor alltid en styggelse. Frågan är om dessa djävulens påfund inte var det mest svåruthärdliga under kvällen.

Trots att vi snackar mer än tre decennier tillbaka i tiden minns jag alltså Kim Milton Från Brandon i England. Hur galet det än kan låta kommer jag dessutom ihåg hennes fullständiga adress som om det var i går jag plitade ner den på kuvertet. Förmodligen säger det mer om mitt minne än om vår korrespondens. Brevskrivandet tog så småningom slut, som brevvänskap plägar göra. Men jag tror verkligen hon var one of a kind.

Någon gång i samma veva letade jag mig även långt österut och har vissa reminicenser av Miyuki Matubara i Japan. Hon skickade inga porslinshundar, men däremot parfymerade solfjädrar och torra kex. Men det som gnagt sig fast allra hårdast är hennes kryptiska utsaga ”We have a log of tara and tangerine”. När inte ens lågstadiefröken Britt kunde tolka Miyukis mystiska meddelande fanns det ingen hjälp att få.  Nu vet jag emellertid bättre. Nästan. Det är alldeles självklart att familjen Matubara hade ett mandarinträd hemma i trädgården. Men vad en ”tara” är grunnar jag stundom fortfarande på under ensamma vinterkvällar.

Alltnog. Jag fortsatte att skriva genom åren och blev förmodligen förälskad i Pia från Sundsvall. Men hon hamnade i tråkigheter och försvann spårlöst. Jag fortsatte, eller snarare tog upp, skrivandet igen i slutet av nittitalet. Då hade ju e-posten slagit igenom och allt var så mycket enklare.

Även om mitt minne bevisligen kan vara fantastiskt har jag inte den blekaste aning om hur jag fick kontakt med den undersköna och mystiska Katerina från Sankt Petersburg samtidigt som jag skrev till den frispråkiga och vulgära Mary Jane från Texas. Precis som miss Milton var Mary Jane one of a kind. Men på ett helt annat sätt. Vulgär är egentligen tidernas understatement om man säger. Hon gillade verkligen när jag översatte Sture Dahlström till engelska åt henne. Det var en mycket givande korrespondens vi hade…

Vid ett tillfälle berättade Mary Jane om sin bästa polare Benni. Jag minns inte hennes ord exakt. Bara nästan. De gick ungefär så här:

He is six feet seven, weighs more than two hundred pounds and has no hair. He is tattooed all over and is president of the Aryan Brotherhood in XXX County Jail where he’s doing time. From the time when I got to know him nobody fucks with me.

Då slutade jag skriva.

Det var alltså en lisa för både kropp och själ att komma hit. Nu tror jag emellertid inte att ljudisoleringen skiljer sig så ofantligt mellan 10-tals och 70-talsfastigheter. Det måste alltså bero på grannarna. Att vi inte har blivit begåvade med en överjordisk ljudisolering bevisas av att på eftermiddagarna kan man höra en snubbe som plockar lite ackord på sin gura. Långt ifrån den pumpande basen i Kungsladugård och faktiskt rätt mysigt. Dessutom är det ett litet tecken på att jag inte är den enda överlevande i Östra Johanneberg.

Då, när jag hör hans gitarrvedermödor, poppar i mitt inre bilden upp av den långhårige unge mannen med rockstjärnedrömmar, en tom ölback och ett ensamt stearinljus. Förmodligen är bilden inte sann. Jag tar förresten bara för givet att det är en snubbe som lirar. Det finns ju tack och lov även rock ‘n’ roll-hjältinnor. Men… om det nu är en tjej… hur skulle jag benämna henne… snubba? Men nu avviker jag ännu en gång från ämnet, så tillbaka till tystnaden.

Ytterligare ett bevis på att det inte är ljudisoleringen som är extraordinär, är att jag tidiga morgnar kan höra en snubbe som kissar hårt och intensivt. Och den här gången är jag säker. Det är ytterst få kvinnor som har en sådan kraft i strålen att det smattrar i väggarna. Även om det inte direkt är störande – det är fel ordval – är det i alla fall en smula omysigt.

Problemet är bara att det är hart när omöjligt att detektera ljudkällan till hundra procent i en hyresfastighet. Men om jag skulle fånga honom in flagrante delicti och därmed utom allt tvivel ha klargjort gärningsmannens identitet, skulle jag en sen natt lägga en anonym lapp i brevinkastet: ”SIKTA PÅ PORSLINET, GUBBE!!!”